Aftonbladet – 9 mars 1864, sida 1

bref till sin hustru, uttryckande sin önskan och sin förhoppning att den nya och temlisen besynnerliga ställning, hvaruti han stod till henne och hans svärfar, ej skulle beröfva honom nöjet och trösten att då och då höra huru de mädde; hvarjemte han anhöll om ett skyndgamt svar. Onofrio gjorde en sur grimas då han på aftonen fick höra hvad Vincenzo hade gjort; men af medlidande med den unge mannens förlägenhet sade han ingenting. Brefvet till Rosa medförde ej något svar, och Vincenzos oro hade nu stigit till en sådan höjd att han, om han hade vågat, skulle rest för att med egna ögon öfvertyga sig om huru det stod till. Men Onofrios lugnagenomträngande blick fastnaglade honom vid stället. I stället för att resa skref han derför till Barnaby, hans sista hopps ankar: sVer någon sjuk derhemma?? — Barnabys svar kom med omgående, ett sådant sammelsurium af kråkfötter, att Vincenzo under andra förhållanden säkert skulle haft ett godt skratt deråt. Såsom det var öppnades och dechiffrerades det — det sista var icke det lättaste — med den religiösa bäfvan som man skulle erfara vid ett bud från himmelen. Brefvets innehåll lydde som följer: Ingen var, gudskelof, sjuk, ehuru ingen såg frisk ut; isynnerhet var detta fallet med signor Padrone, som inte gjorde annat än beklagade sig öfver sina krämpor och åkommor. — Signora Padrona gick regelbundet hvarje dag i messan, såsom hon brukade göra. Ingen gjorde någonsin besök, med undantag af don Pio, som oftare kom två gånger om dagen än en. Den dysterhet, som efter Vincenzos afresa hade lagt sig öfver hela huset, öfversteg all beskrifning: kyrkbgärden var ett gladt och lifligt ställe i