Aftonbladet – 7 mars 1864, sida 2

emellan honom och hans hustru samt hans hustrus fader. Om han underläte detta, skulle han hädanefter bli betraktad såsom on främling och behandlad såsom sådan. Såsom detta bref var det första, skulle det ifven bli det sista som komme att skrifvas detta ämne, Vincenzo ryckte på axlarne åt denna hotelse, som stod allt för mycket i strid mot brefskrifvarens vanor för att man skulle kunna fästa något afseende dervid, samt satte sig genast ned och skref ett svar. Han förklarade huru mycket han beklagade att han genom sin afresa hade förorsakat herr advokaten och hans dotter något obehag eller någon oro, ehuru han verkligen cke kunde fatta huru denna hade kunnat jfverraska någon af dem, efter som han relan på förhand hade omnämnt den i tillräckligt bestämda ordalag, och endast hade våskyndat den några få dagar på grund af let uppträde som hade egt-rum. Han beslagade äfven att hans begrepp om en kristens och en äkta mans pligter så helt och hållet skulle strida mot dem som framställdes i det bref han nu besvarade. . Derpå följde en hel sida med mot-citationer, der motståndarens argumenter upptogos till besvarande, vederlades och tillintetgjordes med on ifver som kom hans hand att darra af angenäm rörelse. Vi vilja till Vincenzos urskuldande nämna att han mindre adresserade sig till honom som hade skrifvit, än ill honom som hade inspirerat brefvet från Rumelli. Han slutade med att vidhålla sitt beslut jemte sin rättighet och pligt att vidhålla det, samt uttryckte den förhoppninsen, att hans hustru vid närmare eftersinrande skulle inse det lämpliga uti att komna till sin man, som var färdig att emotaga henne med öppna armar.