Aftonbladet – 7 mars 1864, sida 2

nerr advokatens välbekanta handstil och wdresserad till Signor Avvocato V. Candia, inder adress: Signor Onofrio, på hvars oyrå det hade blifvit aflemnadt, och som senast hade skickat det med en byråns vaktmästare. Candia väntade detta bref, rade räknat derpå och mottog det nu med stt leende af belåtenhet. Hans sjelfkärlek var emellertid mera kittlad än hans hjerta fördt. Innehållet var sådant som han hade väntat sig, endast vida -mera hofsamt till onen och slugt i anseende till de deruti ramställda skälen, än som öfverensstämde med brefskrifvarens vanor och förmåga. Här har tydligen den listige presten varit framme?, tänkte Vincenzo, och sedt senom denna förut fattade åsigts synglas syntes honom hvarje ord deri högst missänkt. Herr advokaten började med att uttrycka in och sin dotters ytterliga förvåning och edsnad öfver Viucenzos oförklarliga försvinvande; oförklarligt, derför att ingen mennika vid sina fulla sinnen kunde ha uppfatat, såsom en befallning att aflägna sig, sålana hastiga ord, som möjligen hade gått fver brefskrifvarens läppar i ett ögonblick ut hetta och öfverilning. Herr advokaten rar ötvertygad att Vincenzo, när han finge änka närmare på saken, oförtöfvadt skulle utervända till Kumelli. Det var hans oafrisliga pligt såsom kristen och äkta man att å göra — en hel sida, full med citater ur junde kapitlet af Pauli första bref till de orinthier egnades åt att bevisa den ofvanvämnde satsen. Herr advokatens ålder och illtagande sjuklighet vidrördes derefter och ramställdes skickligt såsom en bevekande mmständighet. Slutsatsen var denna: Vincenos bastiga återvändande var ett conditio ine eua von för ett förnyadt godt förstånd