Aftonbladet – 7 mars 1864, sida 2

?Ni har rätt; jag är just en stor gås, svarade Vincenzo; hvilken lycka är det inte att ha en så klok vän vid sin sida! Den kloke vännen anade från detta ögonblick ingenting godt rörande utgången af Vincenzos ankomst till Turin. En afton icke långt derefter kom Onofrio händelsevis att omtala den stora dödlighet som Krim-kriget hade förorsakat i den piemontesiska armen. Denna anmärkning framkallade ett smärtsamt stygn i Vincenzos hjerta, hvars anledning vi snart inse, då vi erfara att han icke en enda gån hade hört något från sin vän Ambrogio. Til en början hade han tagit för gifvet, att Ambrogios bref hade kommit till oriktig adress ;enom någon vårdslöshet på postkontoret i Chambery, der man förmodligen hade glömt hans anhållan att skicka alla hans bref under adress till signor Candia i Rumelli. Vi böra komma ihåg, att Vincenzo lemnade Chambery kort efter Ambrogios afresa. Men då tiden gick och expeditionshären återvände samt den olycksbådande tystnaden ändock fortfor, började Vincenzo ana det värsta och föreslog att skrifva till Ambrogios far — ett obehagligt företag likväl, för hvilket han drog sig och följaktligen hade uppskjutit från den ena dagen, veckan och mänaden till den andra — ända tills nu. Ett sådant uppskjutande skulle varit oförklarligt hos enhvar utom Vincenzo, hvilken, såsom vi veta, under denna tid hade haft att genomgå en sådan följd af sorger och prölningar, som väl kunde hafva distraherat det lugnaste sinne. Vincenzo förklarade i korihet för Onofrio de föregående omständigheterna och slöt med att bedja honom hbjelpa sig med att skaffa underrättelser om Ambrogio. Forts. sljer;