Aftonbladet – 7 mars 1864, sida 2

Vincenzo var så belåten med sitt verk att han ända till sista ögonblicket uppskjöt med att sända brefvet på posten, i förhoppning att Onofrio skulle kunna komma och få läsa det. Besviken i denna sin väntan, upprepade han under middagen ur minnet de kraftigaste fraserna i sitt svar. Onofrio skrattade och sade: SMinsann är du inte redan midt uppe uti en regelbunden teologisk strid; ty du kan vara öfvertygad att din kaftanklädda motståndare inte ger sig så lätt. Ja, det vill jag också hoppas att han inte gör4, sade Vincenzo; jag skulle känna mig helt sviken i min väntan om han det gjorde. Jag bekänner att en skärmytsling med hans vördighet, en gång hvar fjortonde dag eller sä, i hög grad kittlar min fantasi. Vincenzo angrep sitt arbete på fullt allvar. Med undantag af en timme eller så, egnad åt de dagliga tidningarne, samt ett par timmar använda på promenad om aftonen, upptogs hela hans tid af denna sysselsättning. Utan att precis vara hvad han kunde ha önskat, var den dock icke utan ett visst intresse för en som kände ett lifligt deltagande för sitt Inuds förkofran, och som, genom den insigt han förvärfvade genom de framför honom liggande papperen, erhöll en full öfvertygelse om den nya metodens företräde framför den gamla, och om det framsteg både i qvantitativt och qvalitativt afseende som den oifentliga unervisningen under de sista få åren hade gjort. Vincenzo, som i allmänhet var lugn och jemn till sinnes, hade äfven sina ögonblick af sprittande lif, då han sjöng sig sjelf hes medan han arbetade eller talade Onofrio öronen fulla. Men hans sällskapliga lynne sträckte sig icke utom hemmet.