Aftonbladet – 5 mars 1864, sida 2

rörd, allt för uppfylld af den orättvisa han hade lidit, han var i allt för stort behof att gifva luft åt sin länge inneslutna förtviflan, för att länka på att dölja något af de sår, ur hvilka han blödde. Tvärtom var det en lättnad för honom :tt framvisa dem i deras fullständiga nakenhet, :ondera dem till deras fulla djup. Den lyssnandes oförställde rörelse var knappast mindre än berättarens. Onofrio förklarade att han aldrig, i hela sin erfarenhet af familjetvister, hede hört talas om ett mera kompliceradt fall och svårare omständigheter än hans väns. Bättre att så är4, sade Vincenzo med eftertryck; bättre att jag sålunda blifvit drifven af oemotståndliga förhållandens makt; ty om situationen hade varit mindre svår, mindre onthördlig, skulle jag inte känt mig så fullt rättfärdigad som jag nu gör, för att jag elitit mig derutur, kosta hvad det kosta vill. Det är ett allvarsamt steg, min bästa vän — jag kan tala derom med kännedom, ty jag har tänkt derpå under må nader, till dess mitt hufvud var nära att brista — et allvarsamt steg att öfverge sin hustru, att skiljas vid sin svärfar, då denne svärfar (Vincenzos röst blef här helt rosslig) äfven är ens välgörare och i alla afseenden varit för en som en far — det är ett allvarsamt steg, som ingenting kan rättfärdiga utom en absolut nödvändighet. Menjag känner mig så till vida tilltredsställd, fortfor Vincenzo med en röst, som nu åter var klar och stadig, att jag vet det jag ända till slutet gjorde min pli;t, och att jag, med bibehållande at den aktoiog en man bör hysa för sig sjef, inte kunde göra mera. Det är nu ändligen ett slut på detta elände. Mitt samvete är gudskelof lugnt; och här är jag nu, en ny och fri menniske, med god vilja och god arbetsförmåga, som jag med nöje skall lemna i betalning för mitt dagliga bröd.4 Sedan frågan om sättet alt försörja sig sålunda blifvit öppnad, uttryckte eig signor Onofrio mycket sangviniskt i afseende på