Aftonbladet – 5 mars 1864, sida 2

4Jag skall be er5, hade ministern sagt, att ni hädanefter inte måtte slösa ert deltegande på narrar.4 ?Ni skall allt få vänta innan jag vidare rekommenderar någon hos ert, hade Oaofrio svarat. Det var således omöjligt att ånyo öppna underhandlingar på detta håll, enär Onofrio var en man eom h-lire velat lida tusen dödar än taga tillbuka sitt ord. Afven han hade, så som vi se, sin svaga punkt. Då Vincenzog bref anlände, medtörande nyheten om hans snara inträffande i Turin, började Onofrio genast att se sig om efter någon passande plats åt honom, och fann, till sin stora ledsvad, ingenting annat än ett par underordnade extra skrifvarbefettningar, uten lön eller utsigter; hvarpå han sade till sig sjelf: Jag har verkligen god lust att taga min skyddsling med mig till Cavour — utom detta ser jag rakt ingen utväg för den unge mannen. Men ionan jag gör detta, måste jag vara fullt öfvertygad, att han inte åter hoppar ur skenorna igen. En gång är mer än tillräcklig.4 Vincenzos oväntade ankomst, påskyndad, som den var af sådana upprörande omständigheter, styrkte honom i hans afsigt att gå försigtigt till väga, utan att dock i ringaste mån förändra hans önskan att vara honom till nytta. Icke förr ån han hade pröfvat fastheten af Vincenzos beslut ville Onofrio utspela sin truraf till hans förmån. Under tiden — det vill säga under hans röfningstid — kunde Vincenzo emellertid icke förblifva sysslolös och ledg att idissla sin olycka; hau måste ha fullt upp att göra. och betalt för sitt arbete. Häruti låg svå gheten. Det går icke så lätt att inom tju gofyra timmer anskaffa en önskad sysselsättning. Sedan Onofrio halfva natten igenom hade ransakat alla sin hjernas vinklar och vrår, utan att finna hvad han sökte, satte han sig plötsligt upp i sin säng, slog sig häftigt för hufvudet och utropade: En sädan åsna jag är! Ån mina statistiska ta