Aftonbladet – 5 mars 1864, sida 2

lättheten för Vincenzo att taga sig fram — kanske mera sangviniskt än som var för enligt med hans verkliga öfvertygelse. Goc och ömhjertad som han var, insåg han at detta ej var rätta ögonblicket för att upp ställa svårigheter, utan i dess ställe för trös och uppmuntran, efter som tröst och upp muntran här i eäå hög grad var af nö den. tBekymra dig inte för brödet, sade Ono frio, med Guds hjelp skall du nog finn: det, och äfven en bit ost dertill. Emeller tid kommer du naturligtvis och bor bo mig.4 Härtill ville Vincenzo ej samtycka; åtmin stone icke förr än han hade förtjent nog mycket för att betala sitt kosthåll, såson han förut hade gjort. cAh, jag ger dig kreditt, sade Onofric leende. Du stolta, enfaldiga menniska, kar du inte Inse, att det att göra dig till min gäl denär är det säkraste sättet att förmå mig att göra någonting för dig, för att på dette sätt skaffa mig tillbaka mina utlagda pen ningar? Då Vincenzo uppfordrades på detta vän skapliga sätt, var det honom omöjligt at göra mot-tånd, han gaf derföre vika mec längt ifrån torra ögon, endast med det vil kor att han för denna natt skulle sofva i de rum han hade byrt. Det var öfver midnat då han begaf sig dit, tröstad och lugnad til! den grad att han sjelf icke kunde annat är föruodra sig derötver. Vi vilja nu förklara hvarför signor Ono frio var långt ifrån så öfvertygad om sin förmåga att tjena sin unga vän som han hade låtit påskioa. Saken varden, att Vin. cenzos så oförmodade afskedstagande, just i samma ögonblick som han mottog så tyd liga bevis på hans gynnares ministerns ynpest, hade sårat denne mera ön som förnufligt var — de bästa menniskor kunna, såsom vi veta, ibland vara lättretliga — samt gifvit anlednivg till ett ögonblicks missför. stånd mellan ministern och Onofrio.