Aftonbladet – 3 mars 1864, sida 2

ett dödfödt barn — om hon stod på grafvens brant — så är detta något hvarför hon har dig att tacka; det var din elaka behandling som framkallade denna olyckshän delse.4 Åh, pappa! ropade Rosa, stående framför honom, genom hela sin hållning varmt afbedjande en dylik beskyllning. Vincenzo reglade baklänges, som om han fått ett slag af en klubba; gripande i sitt hår med båda händer, stod han för ett ögonblick alldeles bedöfvad. Hans ansigte hade blifvit blyfärgadt, hans ögon stela och stirrande. Slutligen sade han med halft hviskande stämma: SMåtte Gud förlåta er; jog kan det inte! Derpå ropade han i ett häftigt enfall af lidelse: SÖch det är ni som gör mig denna oerhörda anklagelse, ni som... Rosa sprang fram till honom, fattade hans arm med ena handen och sökte att med den andra tilltäppa hans mun, idet hon ropade: Säg inte, o, säg inte mera, Vincenzo!s Undan, låt mig vara; jag vill och skall tala! ropade Vincenzo, nästan alldeles utom sig. Det finnes beskyllningar som en man inte kan fördraga, som måste tillbakakastas, äfven om de gjorts af ens egen far; och vänd till sin svärfar, tillade han: Det är således ni som anklagar mig för att ha mördat mitt barn — för att ba satt min hustrus lif i fara? Ni, som ensam gjort det, om någon — ja, ni, som var nog blind för att inte se att er dotter hade stölt sig i gitt tall — ni, som var skuld till att hon föraktade mioa böner att skicka efter en läkare, på det att ni inte skulle bli oroad ! Det var nu herr advokatens tur att stå slagen och bestört. Hans ögon vandrade mekaniskt från Rosa till Vincenzo, från Vincenzo tillbaka, likt en som förlorat vetbet at skrämsel. (Forts)