till Turin — med min hustru, om hon vil följa mig, utan henoe, om hon nekar at göra det. Ni behöfver endast säga ett end: ord för att framkalla detta lyckliga resultat Bäg detta ord. Sätt er icke längre emo mitt förslag. 4Aldrig!? utropade presten. I samvetssake kan någon jemkning aldrig komma i fråga och det förvånar mig att ni kan göra mig ett sådant förslag. Betänk, reverendo4, fortfor Rosas man häftigt upprörd, Satt något af en sådan skanda ouadvikligen äfven måste återfalla på er Folk kommer att säga: När allt komme omkring, ville han bara ha sin hustru mec sig till Turin, och don Pio ville inte låt: henne resa. Turin är en fördertvets pesthåla, ropade presten. Aldrig så länge jag lefver skel Pe jamtycka till att signora Candia flytta: t. Betänk?, fortfor den unge mannen, in nån det är för sent, för er skull lika vä som för min, om det är klokt att drifva sa kerna till sin spets, Hotar ni mig, signor Candia? För ingen del, svarade Vincenzo; jag endast försvarar med värma de skäl, som borde förmå er till hofsamhet. Jag ä inte så fullkomligt maktlös som ni tror. Jag har några inflytelserika vänner som utar tvifvel skola stå vid min sida. Jag har mir penna, och den offentliga pressen är ett fruk. tansvärdt vapen. Om ni drifver nig till de tersta, torde ni möjligen en vacker dag omma att ångra det. eUnge man!4 utbrast presten, i det har spranz upp från sin stol, jag bryr mig om etira hotelser ungefär lika mycket som er fluges surrande. I utöfningen af milt em bea är jag färdig st lida hvarje förföljelse.