Aftonbladet – 2 mars 1864, sida 2

fjorton dagar eller så. Men, som sagdt, i denna sak får du sjelf helt och hållet följa din eg.n önskan. I alla händelser skall jag komma och besöka er hvarje söndag som vår skilsmessa varar. Säg mig, kanjag väl vara mera förståndig eller mera eftergitvande? ? äJa, det tror jag nog!4 sade Rosa, stött på ett sätt, som aldrig skulle hafva varit fallet för sex månader sedan. Bara du får din vilja fram, frågar du föga efter någontipg annat — din hustru inberäknad.? Hur kan du säga så, då jag nyss sade att jag skulle komma och helsa på dig hvarje söndag som Gud skaper? Om du voro en man, Rosa, skulle du förstå huru min uttalade önskan fullkomligt kan stå till sammans med en öm och djupt rotad tillgifvenhet. 4Som jag inte är en man, har jeg intet annat vat än att försöka tro dig, sade Rosa. Jag vill boppas att du inte anser mig nog löjlig att vara... hvad skall jag kalla det — allt för öfverdrifven i mina anspråk? Svartsjuk var det ord du hade på tunganX, sade Vincenzo. Gud gifve att så vore — det skuile vara ett bevis på att du älskade mig — men detta ligger icke i din natur — att vara svartsjuk, nemligen. sJug skulle tro det, och är inte ledsen för det, sude Rosa, rodnande. Men för att återkomma till frågan, så skall jag öfver väsa ditt förslag och i morgon lemna dig mitt svar tcHvarföre inte nu?4 envisades Vincenzo. elog ömt sin arm kring sin hustrus lif och drog henne tätt intill sig. De sutto nu vid hvarandras sida i belvederen. 4Nej, inte nu, sade Rosa; jag måste eofva på saken, innan jag fetter mitt be