Aftonbladet – 2 mars 1864, sida 1

HAPIILET LA: Vincenzo bragt till det yttersta. En vacker morgon tidigt i April sade Vin cenzo till Rosa: Rom och låt 098 gå och se efter om kapriofoliet i din löfsal snart skall till att olomma. Då Rosa gladt och villigt gifvit sitt samtycke, toge de vägen dit. Solen sker klar och varm, foglarne lockade kärligt på hvarandra, träden och buskarne skälfde under vårens Jjumma fläktar. Det var just en sådan dag som denna, vid samma ärstid, nästan vid samma timme, som de för tvenne år tillbaka bade såsom ett lyckligt förlofvadt par vandrat hind i hand, genom just denna samma all af gamla valnötsträd, på deras väg till denna samma löfsal. Med bjertat fullt af dessa minnen kände sig Vincenzo uppmuntrad att tala ut hvad som låg ho nom på bjertat, han tog derför en af Rosas små koubbiga bänder i sina och sade med en röst som, ehuru allvarlig, darrade af stridiga rörelser: Det är knappast tjugotvå månader sedan du samtyckte att bli min och lofvade att dela lilvets väl och ve med mig, min älekling. Rosas ögon glänste på ett sätt som före