Aftonbladet – 2 mars 1864, sida 1

ritet, som fadren lidit, i anledning ef hans indragna lefnadsvanor, knarriga lynne och nästan fullkomliga upphörande med att lemna behöfvande juridiska räd, på minsta sätt skadat den vänliga ginnesstämningen mot dottern. Förändringen af boetad åstadkom ej någon märkbar förändring i de trenne hufvudpersouernas stämning eller inbördes umgänge: endast att Vincenzo, till följd af don Pios ständiga närvaro, var vida mera skild från nin hustra än i Ibella. Hennes far eller don Pio stod ständigt emellan dem. Don Pio hade blifvit Rosas biktfar, en omständighet som för ingen del förminskade bans inflytande öfver henne; hennes religiösa nit tilltog tydligen i värma; hon tog battverden nästan hvarenda söndag och gjorde kyrkar till målet för de dagliga promenader, som blifvit henne ordinerade. sarat stannade der för att höra messan. Hennes man följde henne till Rumelli och tillbaka igen, uch dessa voro de erda ögonblick då ban kunde få vara på tu man hand med hbenne. På detta sätt förflöt den ena veckan efter den andra på ett tråkigt och enformigt sätt. I gjutet af Mars hade Rosa helt och hållet återfått sin förra blomstrande hy och sitt goda lyone, cch en hvar som såg henne komplimenterade henne för hennes goda utseende. Nu eller aldrig var ögoublicket inne för Vineenzo att slå ett slag för sin befrielse. Han hade väntat till cess hans hustrus tillfrisknande skolle bli en allmänt känd sak. för att kunna möta slla invändningar, som kunde stödja sig på hennes ömtåliga helsotillstånd. Om ban stannade längre, insåg han alt man ekulle fordra hans fortsatta overksamhet på grund af gemmal häfd. För alt sporra upp sig sjelf, skickade han tili Omnofrio sista delen af sin rapport, gom han