Aftonbladet – 29 februari 1864, sida 1

L 2 Huru paradoxt det än kan låta, så måste vi dock uppriktigt bekänna, att det gör ces ett verkligt nöje att se den utomordentliga ilska, hvarmed man, i anledving af den danska frågan, nu hedrar og8 från några håil. När man mot bättre vetande skriker och återupprepar, att vi våldsamt stöta i krigstrumpeten, att vi söka att upptända en besinningslös krigslystnad, att vi önska, det all politisk beräkniog och klokhet måtte Itrampas under fötterna; när det sötsura I fromleriets och den krassa egoismens orzaner räcka hvarandra handen, för att förvränga våra åsigter och yttranden och beskylla os8 för fantasteri; när slutligen kräfstinna och i politiskt hänseende fullkomligt stupida snobbar göra sig det besväret att skrifva till 1os3 enskilda bref, fulla af de gröfsta utidigheter — så är visserligen allt detta i och för sig sjelf ingenting eå särdeles roligtloch d underhållande; men för sakens ekull är det 0s8 dock ett nöje, emedan det bär vittnesbörd derom, att man inser och i tysthet för sig sjelf erkänner, att densa sak är så mäktig, talar så för sig ejelf och bar en så djup anklang bos nationen, att det är svårt att I direkte angripa densamma, utan faller sig lägligere att uttönpma sin vredes skålar mot en och annan af dem, som i någon mån äro språkrör för den allmänna meningen, och att i derigenom dels få gifva litet luft åt ein kort synta ovilja, dels ock på omvägar söka d borttrassla och förvirra begreppen i afseende på sjelfva saken. Skulle vi verkligen hafva bliodt appellerat till krigslystoaden, skulle vi hafva häagilvit.oss till ett fantasteri, endast på grund af individaella sympatier, funne vårt ord i detia fall icke någon genklang i nationens medvetande om sin ära och sina intressen — då vore det ju alldeles öfverflödigt att göra sig si mycket besvär med att angripa 088; våra urd skulie ju då alideles krafilöst förklinga i den tomma rymden, och våra motståndare skulle då, i känslan af sin öfverlägsenhet och sitt starka fotfäste, icke besvära sig med denna utomordentliga ifver och förbittring, som de nu röja; de skuile egnat ett medlidsamt, i värsta fall ett Sföraktfull smäåleende åt de tomma Sfantasterierna. Men nu är händelsen deov, att vi, långt ifrån att appellera till krigslystnaden, betiaktat kriget, om det blefve en pödvändigbet, såsom ett nödvändigt ondt, gom man för ögonblicket måste underkasta sig, för alt undvika ett ännu större ondt framdeles; alt vi oupphörligt uttalat den öfvertygelsen, alt vår regering, med iakttagande af nödig klokhet, skulle utveckla den handliogskraft, som i kritieka tidpunkter är nödvändig och förtara i full konseqvens med hela sin föregående politik; att vi, i full förtröstan på denna konseqvens, ansett vårt uppträdande för den danska saken endast höra med uli det stöd som regeringen uader sådana förhållanden ovilkorligen bör påräkna af pressen; att vi i det ailralängsta, genom hänvisande på de politiska svårigheter, eom ännu kunde förefinnas, och på nödvändigheten att hafva tillräcklig tid uill rustningarne, manat både de skandinaviskt sinnade i vårt land och det nationelia partiet i Danmark till tålamod och moderation och sökt ädegalägga att sådana demoastrationer, som de, hvilka egt rum i Norge, här vore obehöflige; att vi slutligen, när en mängd sammanstämmande omständigheter synas gifva vid handen att, sedan sakerna kommit på sin spets, sedan de tyska stormakterna alldeles afslöjat sin för oss vådliga inkräktningspolitik, regeriogea ryggar uilbaka och icke en gåvg vill upprätthålla den under konung Oscar följda politiken, ändock i det allralängsta velat betrakta detta såsom en muralisk omöjlighet och uppgifternas härom såsom beroende på missförstånd. Nej, det förargliga i eaken, det som i så hög grad retar dem, hvilka nu agera som våra moiståndare och angripa oss, det är att vi icke vädjat till känslorna och folksympatierna, eburu berättigade och naturliga dessa än äro, utan oupphörligt framhållit våra intregsen, sådana de af regeringen sjelf blifvit till full klarhet utvecklade och bestämda, att vi oupphörligt sett frågan ur en politisk synpunktyad vi 2 derna sak omjattat och konseqvent hällit fast vid den politik, som reysringen sjelj hajt all möda ospard att uppställa såsom den sannt svenska, med våra intressen öfverersstämmande och för vår framtid betryggande. Detta medgi.ver man gerna underhand och i enskilda resonnementer; man kan icke förneka eller dölja för sig konseqvenserna af vår regerings politik, och när man offentligen angriper oss med så mycken bitterhet, så är det endast för att i viss män bemantlia förlägenheten och nedtysta hos sig sjelf medvetandet deraf, att en rådvill och inkonseqvent politik nu kan sätta både vår ära och våra intressen på spel och i olyckligaste fall bringa det derhän, att en kommände generation skulle med blygsel läsa det blad af vär historia, som nu göres, eller bittert beklaga, att vi lefde så i ögonblicket, utt vi icke hade någon tanke eller omsorg för framtiden. Måhända kunna vi hoppas, att dels genom iden engelska blå boken, dels genom meddelanden i Independance belge eller IEurope få nägon närmare kännedom om vårt kabinetts diplomatiska aktion på den sista ttiden. — Emellertid kan man redan bilda eg en föreställning om huru sakerna i detta fall utvecklat sig, genom hvad som .tillförene blifvit bekantgjor.t, hvad som sedermera trensspirerat samt vissa talande fakta. i Uader flera år har vårt kabinett spelat en hufvudroll i förhandlipgarne om den , danska frågan, en rolt motiverad af den insigt det haft och gom det äfven med all kraft sökt bibringa andra makter, att de tyska planerna emot Danmark icke blott lionnebära de etörsta vådor för nämnde land, j uian äfven hota vära vigtigaste och dyrbaraste io:ressen. Vårt kabinett har haft s!l möda ospard för ett besegra danska regeringens tveksamhet alt taga de mått och steg, som j skulle leda till enkelhet och reda i situationen, det har steg för steg besegrat denna tveksamhet och specielt uppmuntrat Dan