Daily News uppträder fortfarande för Danmarks sak. Tidningen tadlar oppositionen i det engelska parlamentet, för det den blott. tänker på att få blåa böckerX, d. v. 8. en: frenlön upplysning um hvad som icke mera åter ändra sig, i stället för att uppmuntra regeringen till handling. Medan vi hålla tal, säger tidvingen, är 1852 års traktat sönderrifven och den dan ska monarkien stycked. Vi hade kunnat förbjuda, ja, sannolikt förhindra invasionen i Slesvig; ministrarne tyckas halft om halft ha haft detta för afsigt, men de gjorde det ieke. -Detta kan nu icke mera göras om; men nu tyckes det falla af sig sjelt, att vi ba brutit med den gamla politiken att lofva, underskritva och gifva råd. Viha ministrar, som sjelfva nu äro i stånd till att binda folket genom nya kontrakter, protokoller och traktater i den danska saken. Men tillåta vi detta, skola vi för framtiden icke kunna besvära 0s3 öfver, att vi plötsligt icke se något annat val än krig eller nationel förödmjukelse. Sedan vi vägrat danskarne den väntade hjelpen, är den bästa hjelp, vi kunna gifva dem, att icke förhindra dem att söka. en solidare grundval för deras politiska tillvaro i en anslutning till Sverge och Norge.4 Dylika yttranden till förmån för ett skandivaviskt förbundsrike förekomma allt oftare i de engelska tidningarne, och vittna derom, att tanken derpå vinner allt mera insteg inom allmänna opinionen i England. Franska tidningen La Presse, som hittills varit en af de få tidningar i Paris, hvilka mera lutat åt Tysklands sida i den danska frågan och isyonerhet förfäktat detta lands anspråk på maritim utveckling, nationalitetsrätten o. 8. v., innehåller den 14 dennes en artikel: 4 Traktaterna och den dansk-tyska stridenX. Efter att ha erinrat om de gamle romarnes samvetslöshet att kränka traktater, hvilket föranledde Montesquieu attyttra, att man med lika stort skäl kunde säga: romersk gom punisk ärlighet, säger författaren, att det politiska eller historiska språket nu är på god väg att bli riktadt med ett nytt uttryck: tysk ärlighet. STyskland bar nemligen, fortfar författaren, den fräckheten att till Frankrike, England, Ryssland samt till och med Sverge säga: Den traktat, jag tillsammans med er undertecknat, existerar icke längre. Det krakel, som börjat med Danmark, löser mig från de förpligtelser jag kontraherat med Frankrike, England, Ryssland och Sverge.? Om en sådan lära kunde dritvas igenom, skulle nu icke längre någon folkrätt finnas; näfrätten vore då den enda lagen; det rättsband, som var knutet mellan flera kon traherande parter, kunde afskäras genom en endas vilja; en furstes eller hans fullmäktigs skrifoa ord skulle då icke gälla längre, än en annan furstes nyck, intresse eller äregirighet tilläte det, om han blott vore tillräckligt mäktig att med svärdet hugga sön. der det kontraki, som besvärade honom. Om det blefve så, skulle Grotius, Vattel, Martens, Wheaton, Heffler och alla öfriga folkrättstolkar icke ha meddelat oss annat än dumt prat. Traktater äro underkastade