Aftonbladet – 25 februari 1864, sida 4

nom och fattade honom i rockkragen, i afsig att fasthålla honom. Då blef jag med en öpper fällknif, som tjufven, utan att jag märkt det, hade i sin högra hand, huggen i ansigtet, hvar efter emellan oss uppstod en bro tning, hvarun: der jag måste släppa ifrån mig käppen, för at få fria händer till att afväpna brottslingen; här under fick jag ytterligare ett hugg i ansigtet och nägra smärre rispor på händerna. Ett åt bröstet måttadt hugg trängde icke genom nattrocken. Denna strid försiggick till en del i mörker, ty tjufven hade strax i början af densamma slagit Jjusstaken ur handen på min hustru och gifvit efven henne ett par lindriga slag i ansigtet och på händerna. I afsigt att bereda brottslingen en utväg till flykt och derigenom afbryta en strid, hvars utgång kunde blifva tvifvelaktig, öppnade min hustru porten, då brottslingen med ansträng: ning af alla krafter ryckte sig lös och begaf si Rå flykten, efterlemnande sina stöflar, hatt oc äpp. Att förfölja honom hade å min sida varit ändamålslöst så mycket mer som han natur: ligtvis icke hvilade på foten, enär han var utan skodon och jagad af skräck, och jag dessutom, sedan mer än en vecka var besvärad af ondt i min ena fot och derigenom icke fullt rörlig. Ett par minuter efter sedan detta tilldragit sig, kommo min och min arrendators drängar, med en skynd: samhet och raskhet, som förtjenar allt erkännande, till hjelp och började genast efterspana flyktingen, som emellertid vunnit alltför långt försprång, för att kunna ses och upphinnas, helst man icke genast fann spåren efter honom, utan först måste undersöka de tre olika vägar, som korsa hvarandra vid Solna. Deltagande anförvandter och vänner får jag slutligen underrätta, att mina blessyrer äro af ringa betydenhet och ingen fara. — F. d. bokhållaren Ferdinand Ekborn hade i går afton, inne å en källare vid Regeringsgatan, i rusigt tillstånd uppfört sig så vildsint, att polis måste reqvireras för hans tagande i förhör. Poliskonstapeln Lindroth, som kom tillstädes för att lemna handräckning, blef af Ekborn slagen och sparkad, och icke förr än man pålagt Ekborn handbojor kunde han afföras till vaktkontoret. I dag från häktet inställd till förhör, förklarade sig Ekborn vid tillfället ha varit så öfverlastad, att han ej kunde erinra sig det minsta af uppträdet. För vittnens inkallande och hörande samt i atbidan på Lindroths återställande, hvilken i dag är sjuk efter det honom tillfogade våldet, anst r målet. Ekborn fick tillsvidare vistas på fri fot, mot föreläggande att vid äfventyr af hemtning komma tillstädes vid nästa förhör. — Vi omnämnde för några dagar sedan atten svensk undersåte, Alexander Johansson Lindberg, hit till hufvudstaden anländt med fångförpassning från Petersburg, der han hållits häktad i tre år och nio månader, såsom angifven för att hafva deltagit i en af en rysk tjensteman och några andra personer verkställd förfalskning af ryskt sedelmynt; och att nämnde Lindberg, med anledning af denna ryska styrelsens angifvelse i dess till svenska kabinettet öfverlemnade remiss, undergått ransakning vid härvarande rådhusrätts sjette afdelning. Genast i början af denna ransakning försattes Lindberg på fri fot, och i dag har allmänna åklagaren, stadsfiskalen Mellbin, efter att hafva tagit kännedom af handlingarne, förklarat sig icke hafva någon anledning att yrka ansvar å Lindberg. Domstolen kommer en annan dag att afkunna utslag i målet. Förre arbelsfången Ljungberg, som antages hafva begått våldet i Solna prostgård, är ännu icke gripen. Vid Nora grindstuga under egendomen Ulfsunda hade han varit inne på tisdagsmorgonen samt under uppgift, att han sjelf blifvit rånad, lyckats tillnarra sig ett parstöffelskor och en mössa. På ett annat ställe vid Drottningsholmsvägen hade han köpt sig mat.