Aftonbladet – 25 februari 1864, sida 2

om, näst efter de bevis på tillgifvenhet, om för en person i hans ställning äro så lyrbara, hade gjort honom mest godt, var jen öfverenskommelse han hade gjort med sig sjelf och tagit sin vän till vittne på (och som han ej kunde undandraga sig utan att nedsätta sig i denne väns ögon), att han nom kort skulle återtaga sia frihet att handla, samt Onofrios instämmande deruti, säsom en sak den der följde af sig sjelf. Onofrio hyste måhända något tvifvel om att Vincepzo skulle vara i stånd att utföra sina nuvarande afsigter; men han sade det åtmin stone icke. Antaget att den unge mannen bedrog sig, hvarfill tjenade det väl att slå kallt vatten på en förhoppning som beredde honom en lättnad i hans sorger? Vincenzos fall var i Onofrios ögon ett obotligt; och han kände sig af sin menniskokärlek upp: manad att epela rollen af en välvillig läkare, som väl aktar sig att motsäga en obotlig patients oskadliga griller. Rosa kände sig helt sviken i sin väntan och ej litet orolig, då hon vid framkomsten vid jernvägstationen i Ibella såg don Pios, Barnabys och Giuseppes välbekanta ansigten, men icke sin fadera. Don Pio skyndade att lugna henne, Han var der, fade han, i detta ändamål, på hennes fars särskilda anhållan. Det var ingentiog farligt med herr advokaten, endast en lätt opasslighet och ett, efter hvad don Pio hoppades, tillfälligt tilltagande af den förra svagheten i den gamle herrns venstra sida, hvaraf han, såsom signoran väl visste, mer eller mindre hade lidit i åratal. Hr advokaten hade under sednaste tiden varit mera i rörelse än som kanske var med försigtigheten ölverenestämmande — vid den vanliga S:t Urbansfesten, och hade allt sedan dess beklegat sig öfver trötthet. Och