Aftonbladet – 25 februari 1864, sida 2

derför hade don Pio tagit sig friheten att råda honom att icke åter gå ut, emedan detta ej skulle kunna göra honom något godt, men deremot väl skada honom; och herr advokaten hade med det goda, praktiska förstånd, som i eå hög grad utmärkte honom, ansett lämpligt att handlai öfverenestämmelse med detta råd, ehuru det skedde på bekostned af hans känslor. Rosa tackade don Pio med värma och yrkade på att han skulle taga plats inuti täckvagnen, som Giuseppe hade medfört för de resandes räkning. Detta arrangement stegrade till sin höjd den känsla af obehag Vincenzo hade erfarit genast vid första åsynen af don Pio, och hvilken hans vördighets vackra tal ej hade vsrit egvadt att skingra; men såsom en väl uppfostrad man visade han så litet af sin missbelåtenhet som han möjligen kunde. För att bereda rum åt don Pio, anförtroddes Marianna åt Barnabys omsorger, hvilken hade för må:ts att köra för don Pio i giggen genom utsigten att på sådant sätt bli bland de första som finge önska det unga paret välkommet hem — ett uppdrag, som han dock uträttade med temligen stor likgiltighet. Han kände sig nemligen fångad i en spindelvät at tvifvel huruvida denna händelse verkligen var att lyckönska eller beklaga; ty at några ord, som tillfälligtvis hade undfallit herr advokaten, hade Barnaby kommit på den tanken, att det var någon, mot hvilken man ej hade burit sig så alldeles rätt åt. Giuseppe, som anade sin unga matmors otålighet att komma hem, lät eiva hästar springa i fullt traf. Don Pio å sin sida använde tiden till att gifva signora Candia en målande och rörande beskrifning på hvad han kallade don Natales afundsvärda ändalykt, en beskrifning, som upphörligt fyllde