Aftonbladet – 25 februari 1864, sida 1

skyvrd gestalt, sådan som han med fasa skyggade tillbaka för att yppa för någon lefvande varelse. Det finnes en behandling, som, mottagen af en dödlig fiende, kan erkännas och omnämnas, men icke då den blifvit tillfogad af en makas, och dertill en ännu älskad makas händer. Lyckligtvis blef han besparad både obehaget af en bekännelse, så fallkomligt stridande mot hans finkänsliga natur och förebråelsen öfver att med flit hafva atgifveten tvetydig förklaring. Onofrio var en man af verld; och af den fråga, fom han för längesedan hade ställt till Vincenzo rörande Rosa, kunna vi sluta till att han hade nåzon erfarenhet af sådana fall der hustrun visat sig vara ett hinder på mannens väg. Han var dessutom en klok och ekarpsinatg man; och äfven det han h de sett af gignora Candia före hennes giftermål, i Rumelli och efteråt, då hon passerade genom Turin, nade: hos honom qvarlemsat det intryck, ata denna unga dam ej hade något af den vid: sträckthet i vyer, som karakteriserade hen103 man — en brist på jemnvigt som all. id medför fara. Detta var tiliräckligt för ut genast sätta honom på rätt spår, då den oväntade nyheten exploderade son. en bomb rid hans öron; och då Vincenzo, till svar på hans fråga: Är ni gelen?4 telegrafera. le tillbaka: Jag är inte galen, ehuru jag ir tvungen att handla som om jag vore da rar det (åtmiostone i Onofrios tanke) detamma som om han i lika mänga ord hade agt: tJag är ett offer för min hustrus rs. igiösa betänkligheterä, 4Jaså, så ati ni nu är här, win uuge vänt, ade Onoftio, i det han varmt tryckte Vine2z03 båda händer, Jag eatt jaet och änkte-på er. Men, min Gud, hvad ni har lifvit förändrad,