Aftonbladet – 25 februari 1864, sida 1

och anropande af madonnan, så ofta diligen sen gjorde en rask svängning långs den stu pande vägens slingringar, voro för öfrig tillräckliga att drifva alla poetiska ideför bindelser på flykten. För att hindra henn att bli alldeles från sina sinnen, återstod in tet aunat för Vincenzo än att lemna benni gin plats inuti, och sjelf klättra upp på dili gensteket — ett byte, som ej verkställde utan svärighet, en mängd utrop af . arianna och en hel hop förebråelser från signor: vandia för att hon kunde vara en sådar gås. Signora Candia hade nerver at stål, och kunde se ned i hvarje djup utan at hissna. Hon var emellertid icke stålsatt mot resan. besvärligheter, såsom hon till sin stora ieds nad märkte, då de komma iram till Turin Hennes krafter vora till den grad medtagna att hon var tvungen att alstå från sin ur spruogliga plan att resa direkte till Ibellc utan att strana, och i dess ställe måste tege in på närmaste hotell och underkasta sig att der inlaga sängen tills följande dagen Häraf blef en nödvändig följd att sända et telegram till Rumelli, öfver Ibella, för at underrätta om denna ändring i progremmet till förekommande af all möjlig oro och sviken väntan å herr advokatens sida. Se. dan Vincenzo hade uträttat sitt ärende på telegrafbyrån, blef hans första steg att be gifva sig till Önofrios embhetarum. Hun hade lofvat ast sörkiara sig, och det måste hun göra, så framt han ej skulle stå der som en otacksam narr, ovärdig. det intresse hans vän hade visat honom. Och likaväl, huru för klara sig, vi vilja icke säga tillfredsställande, men åttalnstone på ett begripligt sätt, utan att formligen anklaga sin hustru? Sedt i jjuset af en bekännelse inför oa väns, avtog hans hustrns ppförande cv ännu mera ao