Aftonbladet – 25 februari 1864, sida 1

ser i denna samma diligens och betala dem på förhand. Om endast vädret hade varit litet mera i öfverensstämmelse med hane dystra lynne, tänkte han att hans saknad skulle varit mindre bitter och plågsam. Men så var det icke; dagen var herrlig, himmelen klar, luften balsamisk; solen, som var nära sin nedgång, kastade en gyllene strålgloria kring de trädbevuxna kullarne, och foglarne sjöngo sin afskedssång till det flys ende Jjuset. Åt i naturen antydde glädje och hvila, medan allt inom honom var dystert och oroligt. Han lutade sig länge ut genom fönstret i öm och iyst betraktelse af en särskild punkt com var synlig mellan popplarne, till höger om vägen, den af so: len förgyllde toppen af en klockstapel, som tittade upp öfver trädens löfverk. Der låg den stilla hamn, der han, stackars dåre, hade trott att hans förhoppniogars julle 12g Ingn ogh säker; och der var det efom hans förhoppningar hade gått i qvaf! Det var ett sista, bitterl nöje för honom att se tillbeka på den fläck, der han så lätt hade kunnat bli lycklig, der han kände att han förtjenat att bli det. Nu hindrade honom en vändving al vägen att vidare njuta af denna syn; han drog in hufvudet och drog ned mössan äfver sida Ögon. : Det var ännu cn gäng stora ljusa dagen, då de kommo in i bergpasset. Storheten i Alpsceneriet, som var ett för honom helt och hållet nytt skådespel, upplifvade ett ögonbliek hans domnad2 lifsauder; men är ven detta kunde icke väcka någon mera varektig hänförelse; hans själ var alliför mycket i olag för att kunna pjutla vf naturens sublima harmonier. Hans poetiska ådeor, vaniigena så littig, var nu alldeles som om den varit tilltäppt. Mariannas ångestskri, hennes rop att stanna, hennes jemmer