Aftonbladet – 25 februari 1864, sida 1

då det, såsom fallet var med Viucenzo, måste verkställas med en viss grad af förställning, som i ej ringa mån ökade den verkliga amärta han kände öfver att skilja sig vid bekanta, af hvilka några hade hunnit att blifva hans verkliga vänner, och af hvilka han — så politiska motständare de flesta af dem än voro — alltid hade blifvit behandlad med den största hjertlighet och vänskap. Med dessa Vincenzos mera speciella vänner i staden, lika väl som med hans grannar i byn, vexlades uppriktiga och varma välönskningar och saknadsbetygeleer. Kyrkoherden och madame tinade nu helt och hållet upp, trots olikheten i politisk och religiös öfvertygelse och deraf följande köld samt önskade honom af innersta hjerta all möjlig lycka och sällhet. Det är en synnerligt begåfvad och varmhjertad race, dessa savoyarder, med hvilken det icke är möjligt att komma i beröring utan att hålla af och respektera, äfven om det, som man säger, skulle komma något smolk i mjölken. Lyckliga de som aldrig sett sig tvungna till ett handlingssätt så helt och hållet stridande mot alla förnuftsskäl och deras egen böjelse, som här var fallet med Vincenzo. Hädana menniskor skola näppe: ligen kunna fatta 40 blandade känslor af förvirring och oro, hvarmed denne, nägra dagar efier mottagandet af sitt afsked, stir rade ut genom diligensfönstret på de vid vägen till Turin stående popplarnes hastiga flykt, kbalfi benägen att protestera mot det skriande brott mot all ingik, som dref Lonom bort från det naturliga fältet för hans arbete och talenter: likasom om icke det att han befann sig i Turiner-diligensen varit len röljd of hans egna ölver on hel vecka sig sträckande handlingar, och af hvilka den I sista hade bestått uti att skaffa trenne plat: