Aftonbladet – 24 februari 1864, sida 2

ligt... Han rusar ut, ilar som en galning enom gatorna, kommer hem, lögger faderns ref framför Rosa, med fingret vid den betydelsefulla strofen: SÅr detta sannt? Rosa rodnar och framstammar ett ja?. Oceh du sade det inte åt mig!? gicki ett skri af ångest från hans lippar, med en storm af tärar och snoyftnivgar. Och du sade det inte till mig! Du undanhöll mig denna välsignade underrättelse, som jag skulle velat mottaga på minaa knän, och hvartill jag hade en belig rättighet; du undanohöll mig den, mig, dia man, ditt barns far — undanhöll mig den med berådt mod, som om jag varit din värsta fiende! Var inte så härd, stammade Rosa, och hängde med hufvudet. Jag bade orätt... jag tänkte inte på det... och så var du så butter och vresig.? Jag, buiter och vresig?, qvider Vincenzo; jag, som vid dina fötter anropsde dig om frid!? Jag menar innan — då jeg bad dig så mycket att afsäga dig din sysslo.4 Förbannelse öfver den!? röt den unge mannen, i det han slog sig för pannan med ett nytt utbrott ef lidelse; och han rusar ut ur huset och nedför kullen likt en blixt. Hvart kan han ha tagit vägen??, tänkte Rosa, i det hon hemtade sig från sin öfverraskning ; ?kanske han gått för attlemna in sin afskedsansökan. Den förbannelse, hon nyss hade hört honom yttra öfver denna syssla, gjorde ettsådant antagande icke så osennolikt. Efter en py timmas förlopp erinrade hon sig ha hört talas om att frivilliga foro ut i kriget på Krim, och hon blef helt förskräckt vid tanken på att ham kanske låtit värfva sig och aldrig skulle komma tillbaka. Värfning för Krimkriget, detta var det längsta hennes inbillning kunde på. Att hen möjligen bade gått att kasta sig i första brunn i sin väg, eller att köpa en pistol och skjuta sig för pannan, den tanken genomför henne icke för ett enda ögonblick.