Aftonbladet – 23 februari 1864, sida 2

Jag skall försöka; jag skall göra milt bästa, sade Rosa; men jag tviflar.. Det är just precis hvad ni inte skall göra. min söta vän. Huru! Skulle ni behöfva tvifla, då pi bar ett så vackert ansigte och en så ljuf röst? Ni, milt söta barn, borde kunna förmå sjelfva storturken att bli en god kristen. . Från denna dag började Rosas kalla sätt mot sin man att iill en viss grad tina upp. Offrets surmulna min ljusnade; ja läpparne krökte sig någon gång till och med till ett leende. on nedlät sig till att då och då tilltala honom utan att fon först blifvit tilltalad. och frågade äfven efter Ambrogio och buru det kom sig att han inte hade varit hos dem på så länge. Hon fortsatte ännu sin på sednare tiden antagna vana att tidigt draga sig undan till sitt eget rum; men hon lemnade icke längre Vincenzo ensam straxt efter middagen. De hade nn sällan några besök om aftnarne, sedan Ambrogio hade upphört att belsa på dem — en gång i veckan, eller på sin höjd två; men under dagens lopp mottog Rosa som vanligt visiter af sina grannar, isynnerhet damerna, och vid middagen berättade hon alltid Vincenzo hvem som bade varit hos henne. Vincenzo kunde icke fatta anledningen till detta solsken på hans husliga himmel. Skulle han deruti se ett tecken och en underpant på förnyad frid och sällhet? Han visste det icke; men icke destomindre välkomnade han det, enär han visste att det, så länge det räckte, åtminstone icke kunde bringa honom annat än nöje och lycka. Förlåtande och ädelmodig, som han var till sin natur, hade Vincenzo nästan förgältit sin sista stora anledning till att vara ond på Rosa — detta bref från svärfadern, som hon hade skoffet honom på halsen. Såret. com det hade sla