Aftonbladet – 23 februari 1864, sida 2

som döden, gick fram till sin hustru, knäböjde vid hennes sida, lade hennes händer på sitt hufvud och sade med tårdränkt röst : 4På mina knän bönfaller jag om frid. Jag är trött och utmattad. Denna ständiga strid dödar mig tum för tum. För Guds skull, var barmhertig och låt oss bli goda vänner igen — på sista tiden ha vi ju varit så goda vänner. Hsarför skulle vi inte kunna vera så nu och för alltid? Jag är iote anspråksfull — derom är jag säker; och jag skall bli det ännu mindre hädanefter. Jag vill gerna öra dig till nöjes — endast — ack, låt oss ha frid!4 Och med båda sina hänpder tryckte ban de händer han i ett konvulsiviskt grepp höll ofvanpå silt hufvud cOm din längtan efter frid vore så allvarlig som du säger, anmärkte Rosa, i det hon lösgjorde sina händer, skulle du nog också göra någonting för den. .Finnes det då någonting, som jag inte gjort, Beom jag inte dagligen gör för att betrygga dens Ja, det bevisas bäst af din beredvillighet att bifalla min bön för ett ögonblick sedan !4 Obeveklig!4 utropade Vincenzo, i det han sprang upp och elog sig för pannan med sin koutna hand. Det är således icke nog att jag offrat henne min bäste vän, sjelfva den aktniog jeg borde hysa för mig sjelf; jag mäste äfven offra mitt samvete, sätta min eviga välfärd på spel, riskera att begå en ogudakti handling: för att göra henne till nöjes! Nej, aldrig, aldrig, aldrig !4 Och i ett anfall af okuflig passion kastade han sig ned på soffan och begrof sitt hufvud i kuddarne. Rosa satt ett ögonblick och. öfverlade med sig sjelf; derpå steg hon upp, tönde ett ljus och geade: