Aftonbladet – 23 februari 1864, sida 2

git, hade nästan helnat under tidens lä kande inflytande. En månad hade nära för ått, utan att något nytt bref hade hörts a rån Ibella. Vincenzo gaf sin hustru skul den för detta fredliga resultat; och han tacksamhet mot henne förmådde honom at ännu mera uppmuntra och hbjertligt möt hennes vänliga tillmötesgående. En afton, uoder hvilken Rosa hade vari mer än vanligt språksam och liflig, sade hon helt plötsligt: Apropos, påsken instundar nu snart — det är förskräckligt hvad tiden går! — ocl vi borde tänka på att bereda oss på att beg: nattvarden, Vincenzo? Ja, det böra vi visst det, min vänt, sva rade Vincenzo. Jag skulle vara så glad, sade Rosa com vi kunde taga nattvarden tillsammans. Ja, min söta Rosa, det skulie jag också vilja; och jag ser ingenting som hindra det. Och äfven bikta oss tillsammanst, sade hon. Det kunna vi göra på samma dag, men inte tillsammans, eftersom vi ha olika bikt. fäder. Ja, men du har ju ingen, eller hur? frågade hon. Jo, det har jag visst det; kaplanen vid Ambrogios regemente. SMen du her ju inte varit hos honom änvu? Nej, inte änou; men jag känner honom mycket väl. 4Hvarför skulle vi inte kunna ha samma biktfar? Vill du inte försöka mini stället? Pater Zacharie?4 utropade Vincenzo. Ja, pater Zacharie. Åck, gå till honom, om det nokså endast vore för denna gång, bad hen smekande.