Aftonbladet – 22 februari 1864, sida 3

dikningar deklamerades, menniskomassor strömmade ut och in dag och natt i aila kyrkor i kristenheten. Ingenstädes var uppståndelsen lifligare än i det ortodoxa Savoyen. En stark andlig rörelse var der rådande, ehuru dess karakter icke var oblandadt religiös. Den heliga jungfruns förherrligande tycktes ej kunna vara fullständig, så vida den ej förhöjdes genom en för ökad bitterhet i kånslen. Det ultramontan ska lägrets enfants terrikles begagnade sig deraf för att göra en storartad politisk motdemonstration. I sina tidniogar, från sina predikstolar, ropade de till styrelsen: ?Se huru de trogna flocka sig kring oss; räkna deras antal, och tag ert förståod till fånga medan tider är. Rom är allsmäktigt, och ingen makt på jorden kan blifva det öfvermäktigt. Låt varna er. Församlingens unga välgörarinna, såsom madame plägade kalla signora Candia, kunde det ej läggas till last i fall den ståt, som den lilla kyrkan utvecklade, ej motsvarade ögonblickets vigt och storhet. Signora Candia hade för detta ändamål icke sparat hvarken tid, penvingar eller personlig ansträngning, och hon hade också den trösten att från alla sidor höra sägas ett i byns äldsta invånares minne aldrig någon fest hade varit så lysande. Vädret var vackert på båda söndagarne; en omständighet, som för reföll nästan uuderbar, i betraktande af att det under mellantiden icke hade gj rt annat än regnat; och vidare var Pere Zacharie båda söndagarne i predikstolen, der ban gaf amalekiten sina fiskar varma. Mademoiselle de Pontcbartrain, som under fjorton dagara tid hade varit borta i Lyon, kunde icke vara närvarande förr än den sista söndagen. nad TIK