cenzo. De glada kommo i ett bref från Onoofrio, skritvet på hans chefs uppmaning. Mini-tern, så skref Onofrio, hade med nöje och intresse läst första delen af den rapport, som blifvit insänd af den unge consiglieren. Den hade sedermera blifvit framlagd för konseljpresidenten, som hade uttryckt sin synnerliga belätenhet med densamma, och gjort åtskilliga frågor rörande författaren. Såsom ett bevis på sin tillfredsställelse, och såsom en uppmuntran, hade ministern befordårat Vincenzo till rang af aflönad consig liere; och från den 1 Mars skulle hans aflöning börja. Onofrio tillade för egen räkniog, att en sådan ynnest nästan var exempellös efter endast sex månaders tjenstgöring, och att Vincenzos lycka vore gjord, om den sednare delen af hans rapport bekräftade de förhoppningar som den första hade uppväckt. Vincenzo måste smida medan jernet var varmt; det will säga, arbeta strängt och skicka slutet på sin uppsats sä fort som möjligt. Derpå följde varma lyck: önskningar och försäkringar om vänskap. I detta bref låg innesiutet en anvisning på skattkammaren för fyra hundra francs — ett hundra såsom lön för den kommande månaden, och det öfriga såsom ersättning för reskostnader och för de utgifter, som hans första tillträce till sysslan hade medfört. Fyra hundra francs! — en ofantlig summa i dens ögon som ännu aldrig egt ett öre som han kunde kalla sitt eget, och till på köpet förvärfvad genom eget arbete — dessa penningar kunde han verkligen kalla sina egna. .an bör nemligen veta att Vincenzo var lika fattig efter sitt rika gifte som före detsamma; han hade icke velat att några pekuniära förmåner skulle tillflyta honom ur denna källa. Utan att ingåinägra ledsamma detaljer, vilja vi endast nämne, att äk