Aftonbladet – 22 februari 1864, sida 2

uppmaningar alt icke stanna hemma för en dylik småsak. Då han kom tillbaka kysste bon honom, mot vanan, helt ömt; hon såg allvarsam ut, men hennes sätt mot honom var synbarligen förändradt från bvad det hade varit före hennes nattliga besök i hans arbetsrum. Som hon ej gjorde någon hänsyftning härpå, började Vincenzo boppas att hon ej hade något minne deraf. Det dröjde dock ej länge innan han blef tagen ur sin villförelse, ty på tredje dagen sade Rosa helt lugnt: 4Vineenzo, nu har du haft god tid till eftertanke. Hvad är ditt svar? Mitt svar? 4 upprepade Vincenzo, likasom träffad ef en elektrisk stöt. sJa, ditt svar. Amvar du afsäga dig din plats elle: int:?4 Hör mig, Rosas Iote innan du besvarat min fråga.4 Näväl då, jog ämnar inte afsäga mig min plats. Hon steg upp för att lemna rummet. cStanna ett ögonblick, sade han; Sdu lofvade ju att du skulle höra på mig.4 Hon satte sig ned igen. Vinceuzo meddelade henne sina skäl hvarföre han motsatte sig hennes önskan; han talade bestämdt, men mycket fogligt. Han sade att han, innan han bortkastade en så förmånlig utsigt för lifvet, och en som han så med hela sit hjerta omfattade, måste en ung man i hans tillning hafva särdeles tviogande skäl, och detta hade han icke. Den bevekelsegrund hon framställde, ett slags Guds dum, var endast ett grundlöst och högst obarmhertigt antagande. Hvarken kungen eller regerinsen hade gjort något som kunde rättfärdiga ett sådant antagande; det var obetänksamt och ogudaktigt hos menniskan att förvrida till tecken af gudomlig vrede händelser som