Aftonbladet – 22 februari 1864, sida 2

men slutligen föll hon i en djup sömn Vincenzo var alldeles förbryllad. Rosa hade räddat hans lif (förmodligen medelst de osvikliga skapuläret)! Rosa hade fått i upp drag af himmelen att rädda hans själ! Rost hade gift sig med honom, icke af kärlek utan af kristlig barmhertighet. Alla dess påståenden hade slagit honom med öfver raskning, och isynnerhet det sista. Ehurc uttalad i ett ögonblick af feberaktig upp hetsning, ehuru till en viss grad motsagd a: hans egna föregående observationer och er. farenhet, hade dock denna förklaring skur: honom i hjertat — man mäste vara föräl skad för att fatta huru djupt. När allt kow omkring, huru få tllfällen hade han icke haft till dylika observationer; huru inskrönk hade icke hans umgänge varit med Ross under den tid som kunde kallas hans frieri tid! Den stackars unga äkta mannen sim made i ett haf af bestörtning. En annar nedslående möjlighet framställde sig äfven i detta ögonblick för hans tankar: tänk om detta anfall af häftig själsskakning hos en annars 8å passionfri varelse endast vore bör jan till en följd af sådana! Tänk om hen. nes religiösa fanatism skulle återverka på hennes kroppskonstitution! Tänk om han en af dagarne skulle ha att välja mellan sin plats och sin hustrus helsa — kanske hen. nes förständ! Rosa steg följande morgonen upp vid sin vanliga tid och gick som vanligt i sina husiga sysslor. Hon sade, till svar på Vincenz0s8 frågor, att hon mådde fullkomligt väl. endast att hon kände sig litet trött. Hon förmodade att hon hade haft ett lätt feberanfall, som nu emellertid helt och hållet hade försvunnit. Vincenzo ville ej gå till sitt em: betsrum denna dag och lemna henne allena, men slutade med att gifva vika för hennes