Aftonbladet – 22 februari 1864, sida 1

ska KaVidervet, HUTUVIGa VvergeE-AMNURE VÄ göra någonting för Danmark, erhållit till s-ar ett tvärt nej. Vi skulle icke egoat ringaste uppmärksamhet åt denna underrättelse eller vårdat oss om att införa den i vårt blad, om den icke kommit från ena källa som är mycket tillförlitlig, och om den enskildt åberopade sagesmannen icke intagit en sådan position, att man måste skänka någon tilltro åt hans ord. Emellertid måste vi ändock tillsvidare tro, att denna uppgift beror på ett missförstånd, att frågan måhända otällts så, att det icke verit möjligt att ovilkorligt besvara densamma med ett ja eller att det nekande svaret endast afsett att vi ännu icke hunnit att bli beredda, att ögonblickligen aktivt ingripa. Ett svar, som helt enkelt skulle innebära, att svenska regeringen bryr sig om ingenting, att den ingenting vill och kan göra, att den trampar hela sin föregående politik under fötterna, såsom hade den aldrig existerat, vilja vi tills vidare anse för en moralisk omöjlighet. Det är icke tänkbart, att den nuvarande regeringen skulle vilja tage på eitt ansvar att bringa en sådan skam och nesa öfver sig sjelf och öfver nationen. Om ett dylikt beslut skulle kunna tänkas ha utgjort ett vilkor för ministerens bestånd i sin helhet — hvilket vi i och för sig ejelft anse för orimligt — så skulle utan tvifvel grefve Manderström funnit med gin heder oförenligt alt qvarstanna vid utrikesministerportföljen. Men hvarken har det officiella bladet bringat någon underrättelse om hans afskedstagande, ej heller har det i eådant fall mycket snabbfotade ryktet haft det ringaste att derom förmäla. Alt svenska regeringen skule i ett ögonblick gom detta, då It-lien står alldeles färdigt och endast väntar på en signal, då äfven stunden sjnes vara kommen för Frankrike att lemna sin afvaktande ställning, då till och med Turkiet gör sig redo, att — säga vi — vår regerisg nu skulle, till tjenst för det lilla reaktio: ära och tysksinnade partiet i Daomark och för att om möjligt är böja dess aktier, utfärdat en fullständig politisk bankruttförklaring, låtit verldea förstå att våra rustniogar endast varit ett narrepel och att hela vårt uppträdande fullkomligt planoeh viljelöst, att vi handlat alldeles utan allvar och verkligt syftemål, endäst på måfå; — allt detta är så orimligt, alt vi icke tro på uppgifteraa härom, utan anse 0s8 börs afvakta några sådana upplysningar, som verkligen kunna bringa dager öfver situationen. , Af dagens poster finner man, att konjunkturerna hörja gestalta sig zanska lofvande för en nordisk politik, Bom kan lisponera öfver någon grad af bandlingskraft. Kommuniketionerna mellan London och Paris he börjat bli lifligare; man säger till och med föriroligare; såsom medlare begagnas sir Henry Bulwer, grefve Flahaut och den anonyme tredje person, som besörjer privatkorrespondensen emellan Tuilerierna och Cambridgehouse. Engelska pressens stämma höjes allt mera, och sjelfva Economist utropar, att om England och Österrike nu afkastat masken, i det de lösgöra sig från 1852 års fördrag, eå föreligger för England en klar och oundviklig easus belli. I Italien står man snart sagdt med fiogret på hanen och lyssnar med brinnande otålighet till hvarje underrättelse från norden. De noter, genom kvilka danska kabinettet anhällit om Englands, Fraockrikes, Rysslands och Sverges hjelp emot Preussen och Österrike, uppgifvas vara daterade den 5 Europe Februari. L i Frankfurt innehåller några meddelanden om. den form, i hvilken de skola vara affettade och uppgifver, att den danska konseljpresidenten meddelat sina diplomatiska agenter sådana instruktioner, att hvar och ena af dem kunde uppsätta en med hans namn undertecknad not och öfverlemna den till utrikesministern inom den regering, hos hvilken kan är ackrediterad. Deraf följer, att dessa notericke kunna vara identiska, hvarken till ionehåll eller form, ehuru de alla sluta med en uttrycklig och trängande begäran om verksam hjelp och väpnadt bistånd. agande till utgångspuokt den preussisltösterrikiska ockupationen af en stor del af slesvigska området, påminna de danska sändebuden de fyra makterna icke om London: protokollet, som ordnat tronföljden i den danska monarkien, utan om 1720 års traktat, som ännu är i full gällande kraft. Bestämmelsernpa i denna traktat lemna, i den dan ska regeringens tanka, icke rum för ringaete tvetydighet. Så har t. ex. Fromkrike fiera gånger funnit sig föranlåtet att äberopr traktaten af 1720, och det finnes i preussiska utrikesministeren en depesch af d.8 Augusti 1848, i hvilken hr Jules Bastide, då för tiden innehafvare af den frenska utrikesportföljen, skref til hr Emmanuel Arago, republikens sändebud i Berlin. för att an befalla deane att protestera hos hofvet i Sans Souci mot ett möjligen tillämnadt al ekiljande af Slesvig från danska krovan. Och hr Bastide påminte derom, att Frankrike genom en vid traktaten i Stockholm den 3f14 Juni 1720, mellan Danmark och Sverge, fogad särskild akt garanterat nämnde traktat, för att försäkra Danmark Qm suveräniteten öfver Slesvig. Det heter i sjelfva verket i den nämnda bilagen till 1720 års traktat: tDerjemte underrättad om de oöfrerstigsliga svårigheter, som möta återställandet 4till svenska kronan af de af Danmark ocskuperade ön och furstendömet Rugen sarat tföstningen Stralsund och den öfriga delen af Pommern intill floden Pene, så framt danska kronan icke försäkras om besittnintgen af Slesvig, hvilken H. britiska meaje stät redan garanterat henne — har Hans eEvistliga Mejestät på alla dessa skäl och Spå grund af konungarnes af Storbritannien soch Danmark framställningar, velat bevilja sistnämnde krona, såsom han härmed beviljar garanti för hertigdömet Slesvig, utlofvande. 4 betraktande af det ofvannämnda, uti den j Stockholm denna dag af de svenska her rar fullmäktige undertecknade traktaten tbestämda återställandet, att bibehålla konungen af Danmark i den möjliga besittningen t(dans la possession possible) af den her