belägna stolta Adelsnäs, hvars storariade parks kronor spegla sig i den täcka insjön, medan på den andra sidan om densamma utbreda sig leende ängar, bevaxna med lummiga ekar. Längre fram blir haturen allvarli.are. Dystra tallskogar på höga klippor omkransa de vidsträckta vettendragen, och gär man ett stycke in i skogen, hejdes ofta den häpne vandraren af gigantiska öfver hvarandra kastade klippblock, gom tyckas af ett ljungande kommenderadt halt bhfvit i ea grå forotid bindrade att fortsätta sin färd utiör bravten. Den resande då för tiden, satagom en liber studiosus på en gungande kärra, har vid sidan en liten munter svarthärig gosse måd lifliga blå ögon, piskan hängande öfver axeln såsom viladt gevär och fömmen hängande slapp ner åt bruntes högra sida, ra gångaren ändå guppar framåt i lätt traf. d Far din har en bra häst, säger studenten sedan de färdats ett stycke. — Han har väl två, men han förstär sig på hästar och det gör jag med — Hvar bor du? — Gossen pekar med piskskaftet öfver ängarne. — Ser ni gården på den hlla höjden der? Det är far mins hemman. — Hvad heter du? — Marcus. — Hvad mer? — Simeon Marcus Lareon. — Har du syskon? — Ja, två bröder och två systrar. — Gossen börjar nu igoola på en visstump., — Sjung ut, min gosse, så får jeg höra om du har röst; jag sjunger egjelf. — Och gossen sjunger, sjunger så att det ger genljud i bergshällarne, och muntra visor aflösa hvarandra ända till gästgifvaregården. — Hvad tänker du bli i Idioa dar, kära Marcos? säger studenten under det han bläddrar i plånboken efter Iekjutspengarne; du är en rask och förståndig gosse och kan väl inte allGd ligga på landsvägarne? — Vi få väl se, säger Marcus, biiekande den resande skälmaktigt i jögoner; det blir väl alltid något, som kan löna sig. Adjö, och tack för hederliga drieckspengar! Unge Marcus kom i en skola i Linköping, men fadrens affärer började försämras, och Idå han helt hastigt dog, måste Marcus ut i Iverlden och försörja sig sjell. Efter något funderande valde han Stockholm och sadelImakareyrket samt blef lärliog hos en af Stockholms förnämsta sadelmakare. Nu kom en hård tid. Östergötlands gäss tillsläppte licke siva fjädrar då hans trötta lemmar sökte vila; eu hård träbrits uppunder taket och ågra timmars sömn. Den, som icke kl. 5 Ipå morgonen hastigt och lustigt var på beioen, fick genast smaka den barske gesällens breda s.innrem. Måndaven salt strömming och potates; tisdagen potates och salt strömming 0..s v. På krogen för att hemta bäavina åt gesällerna, men fort tillbaka, annars stryk. — Men då jag blef gesäll, sade han, delade jag i min tur också ut stryk. då gingo några år, men mästaren kom snart undertund med att den tnge gesällen hade en vacker stil, räknade bra och ritade änou bättre. Hen fick nu flytta ia i mä sterens varma rum öch föra hans böcker samt uppgöra ritningar till vagnar och om aftnarne gå på målareakademien föratt upp: ötva sina antag för ritning. Förslagen till vagnar blefvo nu allt vackrare och bättre, mästaren blef förtjust öfver sin skicklige gesäll och ökade hans lönevilkor allt mera, men den som var minst förtjust var gesällen, Han säg på målareakademien så vackra tafior och började kända med sig sjelf att det ej borde vara omöjligt för honom att med vilja och flit också kunna blifva en skicklig och berömd målare. Han bröt tvärt med sadelmakaryrket och, förkastende mästarens lysande anbud, hyrde ban sig ett litet rum långt borta på Ladugårdslandet och köpte sig penslar, palett och målardok. Först hade han likväl en hård strid-att be: stå. Under sin läilingstid kom han -händelsevis att besöka kongl. teatern och afhörde, från femte radens eida naturligtvis, en opera. Att se och höra Jenny Lind, Ginther och Strandberg samt råka i den ytterligaste förtjusning var en vaturlig följd af besöket. Hvsrje afton låg nu Larson på femte raden, tryckt under bördan af äkeredrängar och slukade girigt Rosinis, Meyerbeers och Donizettis melodier. Begålfvad med ett fint gehör och sinne för musik samt en-ej oäfven tenorrögt, längtade han att Kunna: uppträda på tiljan: Han var så nära att tealisera denna längtan; att ben var på väg till teaterns kansli för att anmäla sig såsom elev, då han, på halfva trappen i operahuset, besinvade sig och vände om; nrålarekonsten hade Begrat. Larson arbetade vid denne tid, våren 1847, i antikskolan vid fria konsternas: akademi. Undervisningen meddelas här om aftnarne, Om dagarnv mälades. porträtter för mycket godt pris; 15 å 20 rår var det vanliga och för 25 rdr kunde en liten vaktmästarefamilj, bestående af berrn, frun och ett par barn, bli afritade i olja. Emellanät gjordes -försök i Jandskapemålniog. De unge män i antikklassen, som ernade vidblifva målarekonsten såsom vite genus, hade i allmänhet höga tankar om sin kallelse; alla skulle blifva historiemålsre; då L. en gång tll: frågades-at ev bredvidsittande kamrat: Du skall väl också bli historiemålare? svarada han: Jag skär mig på landskapsmålning, det lönar sig-bäst. Detta praktiska åskåduingasätt af konsten blet han allt framgent trogen, L. var vid: denna tid. mycket dyster och sluten. Han såg det mål han föresatt si vera allt för långt i fjerran, men hans okufliga energi tillät honom ej tappa modet. Hans taflor och studier i landskapsmålving trån denna period utvisa dem ikärdigaste flit och sorgiälligaste utarbetning i detalj; det oaktadt vaun han ej särdeles mycket erkän.nande, Fehlerantz liknsde hans trärötter och stubbar vid grodor och ormar, men om ni någon aftonstund gick förbi det lilla rum ban på Ladogårdelandet tillsamman med en k.mreat bebodde och genom fönstretsäg dem begge nedlutade öfver ritvivgar och taflor, uppmuntrende och smickrande hvarandra, kunde ni af de glödande blickarne, den passiooerade stämman siuta, att mot denna äregiriga natur qvickhetens och bånets: udd skulle slinta: eller såsorh ett sporrhugg mana den framåt. : Snart skulle likväl bättre tider stundea.