Aftonbladet – 20 februari 1864, sida 2

Hänsyftningen var tillräckligt tydlig: det onda uppsåtet var tydligen uppbäfvandet af klostren, och konungens hjerta var det son: skulle uppmjukas. Ambrogio kände sig förargad och anmärkte, att enligt hans ringa begrepp var det vida mera kristligt att helt och hållet undergifvet böja sitt hufvud för den allsmäk tiges domar, än att söka tolka dem efter bd egtia kortsynta åsigter och lidelser. Vincenzo skyndade sig att i detta kritiska ögönblick lägga sig emellan och lyckades, ehuru icke utan svårighet, att hindra kyrkoherden att gifva ett vredgadt svar, samt att sedan leda samtalet ia i en annan. etrömfåra. Förtretad på sig sjelf öfver sin brist på försigtighet, talade derpå Ambrogio med en vacker försonlighetsanda om de saker, som han ansåg mest böra behaga honom — yttrade sin beundran för hans lilla kyrka och frågade om Påre Zacharie sonrt skulle predika der igen. Ambrogio hade sldrig hört den vältafiga munken och önskade ifrigt att komma 1 åtnjutande af detta nöj Kyrkoberden svarade höfligt, men enstafvigt. Rosa satt etum. Kyrkoherden teg snart upp för att taga afeked, och Vincenzo beh Ambrogio följde honom ända hem Derpå gick Vincenzo med sin vän ända till Chambery. Vi förbigå deras samtal. Rosa hade gått till hvila före sin mens hemkomst. Denne begaf sig nu till sitt illa arbetsrum, och der glömde han, midt upp i sina an:eckningar och funderingar, för en stund alla sina sorger. Utan den verkliga entusiasm hvarmed han fullföljde ein speciella uppgift, skulle ett hf, sådant som han nu under nära en månads tid hade fört, va rit alldeles öutbärdligt. Den rapport han höll på att sammanfatta var höns stora tröst och hugsvalare. Den första afdelningen, som skulle omfatta och framställa det politiska och sociala tillståndet i Savoyen, var redan i det närmaste afsluted; han hoppades inom en vecka kunna skicka dem till Tario. :