Aftonbladet – 20 februari 1864, sida 2

cenzo underrättade genast Ambrogio härom och bad honom vara punktlig. Den unge mannen var precis på minuten, och så äfven kyrkoherden; och om handskakningar kunna antagas för ett giltigt intyg, egde en fullkomlig försoning rum mellan presten och knekten. Den störste svårigheten under dylika kinkiga förhållanden är att finna på något ämne af allmänt intresse, så att det ej behöfde uppstå någon paus erdellan de för sta prelimioärerna och det derpå följande samtalet. Vid detta tillfälle låg ett sådant samtalsämne åf allmänt, ehuru sorgligt inwesse nära till hands. Den föregående dagen, den 20 Januari, hade enkedrottniogen Maria Teresa, enka efter Carl Albert och mor till Victor Emanouel, dött i Tvrio. Denna sorgliga händelse hade uppväckt allmän nedslagenhet. Den kommenterades och beklagades öfver allt, och det var helt naturligt ett den skulle blifva diskuterad i signora Candias förmak. Arten och långvarigheten af drottningens sjukdom, hennes ålder, hennes slägtledning och dylika detaljer blefvo alla grundligen uadersökta. Hennes majestäts oförtröttade välvilja och frikostighet blef derefter föremät för ett entusiastiskt och välförtjent beröm ärskildt utbredde sig kyrkoherden ötver detta ämne, och gick så låogt, att han gaf en vink om att hon äfven med sm vöd kunde bereda sitt land en stor och varaktig lycka. Det är nästan omöjligt för personer ufett passicneradt temperaweat att icke mer elier mindre färglägga fakta i öfverensstämmelse med deras egua känslor eller fördomar. Kyrkoherdena bänsyftoing var något mörk åtminstone för signora Candia, som deriöre frågade: tPå hvad sätt?5 Undvik: nde ett direkt svar, sade kyrkoberden: 4Är det inte skrifvet, alt sorger sändas från höjden för att afhålla de mäktige från deras onda uppsåt?