Aftonbladet – 19 februari 1864, sida 3

Den sorgliga natten det vägrat att Men lydt sin chef efter löfte att få gt. Reträtten ensamt betäcka. Då fienden sen kom i hack och häl, Det bjöd med tt hurra de sina farväl Och gick så löst på de fräcka. Det slogs som försvifladt, refs unp och föll, Och än på slutet det platsen behöll, Sjelit spridande död och förfäran; Ibland regementen det första förvisst, Förty att just det vid reträtten var sist, Och sist på sin egen begäran. Sof sött, sof sött i den purprade snön, Du hjeltesk ra! Fast marken blir grön, Ej blodspåret derför försvioner: Det glöder i rosen, som grafvarne klär, Hos Nordens förenade ynglingahär, På flammande kinder det brinner. Sof sött, och det skändliga sveket förglöm, Och vagga dig in i en segerdröm Om örnar, skjutna i vingen! Iro än, att du hvilar i Danmarks jord, 3om vore den vall, hvilken vaktar för Nord, Försvarad — och lemnad af ingen! Nu är den vår oväns. O Nord var sen Att lita på vullar af jord eller sten: Som korthus för sveket de ramla; Men bygg till ett värn kring ditt hotade land tt lefvande bälverk af bröst uti brand, tt virke förmer än det gamla! Så trösta dig, ädla, modiga här, Som än på din svärdsudd ditt öde bär, eh tro och hoppas det största! Mins hjeltarne, fallna bland Slesvigs kärr, ch vörda de öfverlefvandes ärr! Honnör åt de få af det första! Sven Tröst.