om Bustrup-affären, i hvilken jag, såsom du vet tog del; då kom en egergeant sprinzande och ropade: Det slås straxt ställningt; vi kommo hastigt på benen, och tio minuter derefter stod regementet färdigt. Mitt kompani räknade då 4 officerare, 10 underofficerare, 16 underkorporaler och 181 soldater. Vår tappre öfverste Beck red förbi oss och yttrade: Ja, gossar, vi få en härd dust; men jag vet att jag kan räkna på er.4 — Framåt marsch, tåten till venster!X och i väg bar det. Jag, likasom de flesta, trodde att vi skulle åt Missunde till, men då vi kommo genom byn, fingo vi af löjtnant Ribau veta den sorgliga sanningen. Jag förskonar dig för alla de utrop, alla de eder, alla de harmens och förbittringens ord, som surrade inom lederna; jag teg, men för min fantasi framställde sig ett återtåg, fullt af fasor, och i sanning, min fantasi gick icke för långt. Huru natten, den förfärliga natten melian fredagen och lördagen, förflöt vet jag icke, då jag bokstafligen sofvande raglade i väg med min välsignade 75 skålpunds packning och med mina eleganta blanklädersstöflor — mina tjocka stöflor voro redan kors de combat för tlera dagar sedan; de afskyvärda blankläderskodonen plågade mig förfärligt och det föreföll mig som hade de varit fulla af synålar. Jag har en dunkel aning om att jag varit inne i ett bus och fått ett glasiskall mjölk, men jag kan på min ära icke svära derps, ty jag sof. Jag tror mig äfvenledes hafva sett det långa, epöklika tår get af trossen i den isande kalla natten släpa sig fram på den hala vägen, hafva sett störtade hästar och kullstjelpta vagnar, hafva snafvat på bortkastade turnistrar, men, som sagdt är, jag sof. Skratta icke ät mig; på 3 nätter hade jag icke haft inalles 4 tuimmars sömn, och marschen och mitt dätiga lynne gjorde det rent besatt. Sålunda gick det, backe upp och tacke ned, till klockan 8 om morgonen, då det gjordes halt vid en bondby. Jag kom in till en äldre hustru, som vänligt gat mig en kopp utmärkt varmt kaffe, eller rättare cikoria. vatten; men aldrig har ens Gianellis 12-killingskaffe smakat bättre. Lägg härtill en flinshård knalle och ett stycke halffruset fläsk, så har du min måltid, som emellertid stärkte mig förträffligt. En timma sednare bar det af vidare. Vägen var alldeles full af vagnar och artilleri. Ett regemente dragoner for förbi oss bredvid vägen. Hästarne snafvade illa på den frusna marken. Klockan 12 hade vi åter en hvilostund, medan ofantliga massor drogo förbi oss. Här tick jag tillfälle att se mig uti en spegel, och du skall tro att det icke var någon behaglig syn. Jsg såg förskräcklig ut. Mitt magra, utvakade unsigte, med nästan förblindade ögon; en ingenting mindre än snygg yllehalsduk om öronen; min nedsmutsade kappa; mina uppvikna pantalonger, styfva at frusen enö, och så de fördömda blanklädersplaggen, hvilka nu griaade emot mig eåsom röda och den ena med sprucket öfverläder. Uff! Du skulle destämdt göra lycka i det bestandige Borgerliget (en sällskapsorden i Köpenhamn) sade en lika bedröflig skepnad. Det var alla C. af 4:de kompaniet, som hade sökt reda på mig. Jag bar icke sett honom 86dan dess, men han skall likväl vara här på Als, nämn det för hans broder. Då jag kom till de andra, som stodo litet utanför byn, sade min kommendersergeant till mig: Hör ni österrikarne?och nu kunde jag höra ett doft dån på afstånd. Raska på! uppmanade trossbefälet, och piskorna smällde vå de utpinade hästarne; här och der störtrade en. Åt sidan med honcom, spänn ifrån om han icke kan resa sig4, och det bar af vidare. En hel vagn, full med inten enturherrar, i stora kappor och försedda med iotpåsar, hade det sorgliga ödet att nödgas lemna de beqväma sätena och gå till fots (intilidess de funno en anvan vagn). Kanondundret kom närmare och närmare. — Kompani, gif ekt! Venster om, söder ut samma väg tillbaka. Klockan var då omkring 3. Vi mötte nu flera bataljoner och -lutligen 9:de och 10:de regementena. Det sisthrämnda helsade oss med Hurra!4 och en förfärlig roslig bas yrålade: Låt mig se att ni ger dem duktigt på huden, och det bar af vidare med dem norrut. Beck kom ou fram till kompanierna och sade: På er litar generalen att ni 8 all hålla ut; hålla vi oss här blott två timmar, så rädda vi en hel division; skjut icke förr än ni har säkert korn på er man, och på med bajonetten.4 — Ni kan lita på oss, vi skola göra vår pligt.4 — Det vet jag, gossar.4 Vi ryekte nu in på ett fält till venster och kastade ut tireljörskedja öfver en liten backe, och så snart vi kommo öfver den, stodo vi ansigte mot ansigte m-d herrar tyskar. Österifrån kom ett kavalleriregemente och rätt framför 0s8 längs chaussån ett anoat, medan ett ridande batteri i galop körde in på ett fält något framför, oc bums small det. En granat slog ned mellan mig och min sidokamrat och sprang, i det den ricochetterade 20 steg ifrån mig, medan ett fruktansvärdt hvinande tillkännagaf att den hade träffat. Efter en qvarts timmas förlopp blåstes fyrkant. Vi slöto ou tillsammans och så kom kavalleriet tjutande och skrikande, med sablarae lyftade, och en och annan affyrade sina pistoler. Stå stadigt karlar! Godt sigte! Fyrl4 Dragonerna svängde om, men qvarglömde en del hästar och karlar. Formera kedja! Framåt! Åter framåt, åter granater, åter fyrkant, chocker tillbakaslagna, så fortfor det i två timmar, medan våra leder fruktansvärdt glesnade. Medan vi hade ett ögonblicks andrum hörde jag någon hviska bredvid mig: Farväl min Marie! Farväl mina älskade smål!4 Orden grepo mig djupt. Det var en käck och hederlig kamrat från Roeskilde-trakten, som regelmessigt fick bref hvar postdag och sjelf skref ömma och i all deras enkelhet vackra ord till sina kära. och hviskade : FJ