on preussisk officer, hvilken såsom ögon ittne öfvervar striden, berättade mig att oldaterna stått skämtande och skrattande nidt i tätaste kulregnet och hade bland dö lens fasor icke visat minsta min af förkräckelse. Två officerare hade, strax injan de gingo in i elden, ingått ett vad; den vinnande hade knappt hunnit stoppa ned uti in ficka sina vunna två thaler, förr än en ;evärskula träffade honom just på det ställe låret der silfvermynten lågo. Denna tillällighet rägdade penningarnes egare, men sulan dödade genom ricochetterivgen hans yredvid stående kamrat. Regementet Konmgen af Belgien? var till den grad hänfördt af kampen, att manskapet nära nog med våld måste tvingas att lemna stridslinien för att man skulle kunna föra de sårade till. baka till förbindningsplatsen (Oversö), som vanligen är öfverfull af tjenstvilliga biträden. rädda för striden. Sedan man affört sins årade, återvände man strax i elden. De tio kompanierna af regementet Konungen af Belgieu?; hvilka under befäl af 30 officerare voro i elden, förlorade 4 döde och 15 sårade af dem — mer än hälften såle des; på förbindningsplatsen beklagade herligen af Wirtemberg sig icke öfver sina sår utan för sina officerares skull, hvilka med honom utgjorde liksom en familj, ett för hållande som i den österrikiska armån ej ofta förekommer. Efter stridens slut öfvertog en kapten befälet öfver regementet, som dessutom lemnade 400 man på platsen. Sko gen var nyckeln till positionen och danskarnes motstånd bevisade att de insågo dess vigt De disponerade sina trupper, som fullkom ligt voro i deras ledares händer, på det än damålsenligaste och mavövrerade enligt tak tikens alla reglor. Omkring klockan half 5 ryckte tvenne bataljoner af infanteriregementet Hessen? (öfver-österrikare) fram, en ba: taljon försökte att omkringgå danskarnes venstra flygel för att afskära den återtåget. men afsigten kunde ej uppnås i anseendr till krafternas otillräcklighet. Emellertid bröt mörkret in och för att ej engagera trupperna nattetid i en strid i skogen eller i cn gatustrid i Flensborg, der man anträf fat stora truppmassor, lät general Gablenz göra hali på andra sidan skogen och afbryta striden. F. d. österrikiska officern baron. Zedwitz slogs såsom volontäri civila kläder i spetsen för husarerna och afväpnade en dansk dragon, hvars sabel han förde med sig såsom trof. General Gablenz utvecklade en kallblodig tapperhet, som entusiasmerade hans trupper. Till fots, med ki karen i banden, var han hos tiraljörerna för att utforska de mest lämpliga punkterna för framryckving. Han träfltades dervid af en förlupen kula, som ti!!plattades mot hane sabelkoppel. Hvar han visade sig — och det gjorde han öfverallt — jublade folket: de stormandes hurrarop och leveropen för kejsaren och generalen tystnade ej ett ögonblick utetter hela linien. Generalstabschefen, ötverstlöjtnant Viatitz, gjorde sina dispositioner med den honom egendomliga. orubuliga kallblodighet och lugn. Öfversre löjtnanten Schönfeld af generalstaben, offi cerarne vid denna kår samt generalernaordonnansofficerare, isyvnerhet öfverstlöjt nanten baron Mertens, voro alla, ehuru ut satta för det häftigaste kulregnet, i högsta grad hurtiga, hvilket i icke mindre mått kar sägas om brigaden Nostiz officerare. Vårt artilleri gick nära fram till den fiendtliga linien, det danska sköt nästan alltid för högt: deremot var den tyska gevärselden lika häftig som verksam. Vi togo, mest i skogen, mer än 400 danska fångar, men bland dem ingen enda öfverlöpare. Ursinnighet talade ur deras anletsdrag. Då intet anfall var att vänta från danskarnes sida, utställde general Gablenz sina förposter och lade sin ytters utmattade brigad i kautonement uti och omkring Oversö. Folk och hästar voro af den häftiga marschen på den hala isgatan, al pulsandet i snö och af fäktningen till det yttersta uttröttade och flera af dem sjönko till marken af trötthet. När lugn inträdde på det blodiga slagfältet, började ett sorgligt arbete: uppsökande af de sårade. Jägare och sjukvårdsmanskap genomströfvade. försedde med lyktor, skogen och de deriutili liggande markerna, och på förbandsanstalten i Översö vadade man vid det fladdrande skenet af facklor och lyktor i blodpölar, till och med chausn var på flera ställen bokstafligen betäckt med blod — ett ohygglig: skådespel! Aunu under nattens lopp ryckte samtliga österrikiska brigaderna fram åt Oversö och trakten der framom, med undantag afregementet Coronini, som stannade qvar såsom besättniog i Slesvig. I dag ti-1 digt på morgonen förföljdes fienden på Flensburgcehausn af preussiska gardesdivisio ven, under det från höger den preussiska armåkäåren, under prins Fredrik Carls befäl, hvilken vid Kappel gått öfver Slien, hunnit fram med sin spets till närheten af Flensborg. Från i dag marschera preussarne il tåten för de allierade, under det österrikarne bilda reserven och intaga kantonnementer) på begge sidor om vägen mellan Oversö och Frörup. I dag tidigt infann sig generall Gablenz hos de brigader, som i gär voro il elden, och betygade dem sin erkänsla. Han) helsades öfverallt med hurrarop och han talade nägra korta kärnfulla ord innan han il kejsarens namn tillkännagaf, att han egde fullmakt att upphöja de tappraste och värdigaste bland manskapet till officerare. STräden tillsammans, rådplägen sade han, och nämnen för mig dem som I ansen värdiga den äran att inträda i de falloes ställe! Edra vota skola vara de afgörande. I andre, som utmärkt eder, skolen ej bli obelönta. Förliten er på mig. Hvar och en af er har förtjenat en medalj, men då jag ej kan pryda hvar och en med en sådan, så skola de värdigaste åtminstone, betecknade afer sjelfva. undfå hederstecknet. Kejsaren har räknat på er. Kejsaren är nöjd med er. Leftve kejsaren!? — Den som ej varit vittne till en sådan scen kan ej göra sig en föreställning om det uppskakande deri. Afven brigaden Gondärecourt har för visad tapperhet vid Ötre-Selk fått af kejsaren på telegrafväg emottaga hans helsning och tacksamhet. Ur ett enskildt bref från en soldat vid Tr Km yn — M AA DM LÄG mm mmeRe mao tKsRE— RAR RV NNE