Juulla alldnonaut ba HerGIiLlb: JIvApORCHI erna stannade qvar för att intaga en sexa, varefter de ännu blefvo samlade ett par mmar under tal, musik och säng. Underrättelser från Danmark. Det stöter nästan på det oförklarliga, att jet danska öfverbefälet visar den danska llmänheten så ricga uppmärksamhet, att let ingenting meddelar om träffoingarne vid 3ustrup och Oversöe, om hvilka man från yska sidan får så vidlyftiga berättelser, ivaraf man finner, att dessa strider varit itomordentligt blodiga och häftiga. Någoning kan visserligen skrifvas på den danska lusten att på något sätt täfla med de välaliga och vidlyftiga tyskarne i sjelfberöm; nen en pligt vore det väl dock att låta iationen få några underrättelser om, huru let tillgått, och högst eget är, att danska olket endast genom tyska berättelser skall erfara, att afdelniogar af dess armå varit i rårdnackade strider och i dem, enligt fienlens en-tämmiga vitsord, förhållit sig utomordentligt tappert. En olägenbet af denna orist på alla rapporter från danska sidan är ien att hela Europa måste bedöma krigsnändeiserna alldeles uteslutande efter de tyska berättelserna, hvarigenom omdömet i nånga fall blir alldeles vilseledt. Det är dart, att tyskarne nu skola göra sitt bästa ör att tillskrifva sig äran af den danska armåns alldeles frivilliga aftåg från Dannevirke och framställa detta säsom en vunnen seger. Så finner man t. ex., att prins fredrik Carl af Preussen ien dagorder skryande säger: det var min rörelse mot Arvis och Cappeln, som afgjorde denna del af ältiåget?, och ett längre stycke fram i samna dagorder: ?Dannevirke, detta Nordens asta bålverk, bakom hvilket fienden trodde ig okuflig, har fallit genom vär ötvergång vid Arnis; — ett temligen löjligt påstående, lå det är hvar och en bekant, att beslutet om Dannevirkes öfvergifvande fattades ett eli dygn innan preussarne gjorde ringaste min att gå öfver vid Arnis och att denna öfvergång först skedde omkring 12 timmar efter sedan danskarne på detta håll hade atrymt sina positioner, samt tillika att denna öfvergång företedde utomordentliga svårigheter, fastän ingen sökte hindra den och utan tvifvel skulle varit omöjlig, om batterierna i andra sidan fortfarande varit bemannade och öppnat sin eld. Särdeles karakteristiskt är att se huru två stormakter officielt utropa såsom ett beundravsvärdt militäriskt storverk deras bragder under förföljandet samt drabbningen vid Oversö: att det lyckats den ofantliga öfvermakten, hvilken mot all folkrätt brutit in så som våldsverkare hos ett litet folk, väl icke att hindra detta lilla folks armå atti god ordning draga sig tillbaka, väl icke att upprifva eller demoralisera denna, men dock att på återtåget göra den någon skada, samt att två österrikiska brigader omsider kunnat, efter ofantliga lidna förluster, bryta det hjeltemodiga motstånd, som gjordes af ett eller par danska regementer, som bildade arrigregardet. Tyskarne jubla och sjunga e Deum öfver dennua bedrift; kejsaren af Österrike skickar pr telegraf lyckönsk ningsproklamationer, utvämningar och ridlarevärdigheter i massa; — och under ullt detta hör man från det danska beälets sida icke så mycket som ett ord till ack åt åters oden af detförsta regementet. De få nöja sig med uppmuntringar, som igga i fiendens direkta loford och äfven in. lirekt uti hans stora förhäfvelser öfver sin ramgång. Vi meddela ur Kölnische Zeitung. följande itförligare skildring af slaget vid Oversö: Den 6 Febr. klockan half 9 påmorgonen vörjade från staden Slesvig let af fältmarskalklöjtnanten barou v. Gablenz anordnade och i egen person ledda förföljandet af dankarnes eftertrupp. Hade danskarne också all brådska utrymt Slesvig, så lemnade lock de främsta kolonnerna staden i god ordning. Först de sista afdelaingarne tyckes vara i oordning och marschera en debande, äsom de vid vägen stående svåra kanouer ia, de vid dikena kastade ammunitionskärforna och transportvagnarne, de bortkastade ornistrarna och vapnen utvisade. Först på in timmes väg från Slesvig stötte man på ie första spåren af den på flykt stadda arnån. Anlände till Svedeby stötte husarerna, vilka bildade vår sttersta spets, på fienden, jen de attackerade på den frusna, spegelplanka chaussån. Den i preussiska högIvarteret säsom ordonnans hos general Wranvel kommenderade österriniska ryttmästare vid dragonerna, furst Ahrenberg, som med tepescher kommit till general Gablenz i Slesvig, deltog i angreppet i stället för att uwerväuda till preussiska högqvarteret, men ick dervid hästen skjuten under sig. Ry:tnästaren grefve Lamberg, vid Lichtenstein musarerna, fick sig en förlupen kula. Drasoner och husarer kastade sig in i bandgenävget. Danskarne veko fortfarande undan, å vidt terrängförhållandena det tiiläto, atackerade af två fyrspundingar samt sabelmgg. När general Gablenz främsta spets ramkommit till Oversö lät han halfannan qvadron framrycka till attack; ryttarne tötte på en förhuggning, som hindrade dem ut rycka vidare fram; hindret röjdes snart ir vägen, de redo genom den smala genomarten. Men på andra sdan tillät terrängen lem ej att utveckla sig. Dessutom bletvo le häftigt beskjutna med kanoner och gevär, varför de under den starka elden samlade ig och intogo en uppställning längre bort ör att afvakta ett gynsammare tillfälle. På e midt emot byn liggande höjderna och den ill höger liggande skogea hade emellertid nm abavrna nnhHAtällt Aara hatalinnar infontori