Aftonbladet – 18 februari 1864, sida 2

vudstad, mera lik en eröfrare (och en eröfrare med främmande vapen) än en fader, hade varit en dag af outsäglig smärta för vår hjelte, hade denna smärta likväl icke varit utan sin blandniog af hopp. Han hyste ännu alltjemt en orubblig förtröstan, att den springbrunn af barmhertighet och visa förbättringar, som för eu tid blifvit hämmad genom stormens tryckning, åter skulle börja att kasta sin rika stråle, sedan lugnet väl blifvit återstäldt. Vi återgifva intrycken och känslorna hos en person hvars uppfostran hade varit helt och hållet presterlig, och för hvilken päfveris absoluta ofelbarhet var en af hans förnämsta trossatser. Men då han såg reaktionen höja sin spira i Vaticanen och iortfara att oinskränkt herrska derstädes, i trots af tidenslugnande inverkan och Frankrikes påtryckningar; då han såg Piemont, den enda planka af det italienska oberoendets och frihetens fullständiga vrak, som ännu flöt uppe, göras till en skottafla för en systematisk och passionerad fiendtlighet från Rom, då börjades en smärtsam strid mellan hans förnuft och hans tro, mellan hans pligt mot sitt land och hans pligt mot katolska kyrkans öfverhufvud. Hvem hade rätt? Hvem hade orätt? Pius IX från 1848, han som tog initiativ till reformer, det italienska oberoeadets förkämpe; eller Pius IX af år 1850, den despotiske herrekaren, den bittre motståndaren till. dena enda återstående representanten af nationelt oberoende i Italieo? Denna inre strid var lång och hårdnackad — volymer skulle ej kunna beskrifva alla dess faser — utgången deraf känna vi redan. Denna framkallades hufvudsakligen genom tvenne omständigheer: först genom de parlamentariska debaterna rörande lagen om upphäfvandetaf den erklesiastika juristliktionen, hvilka vi sågo