Aftonbladet – 18 februari 1864, sida 2

Vincenzo var nära att svara, men hejdade sig plötsligt. Hans läppar voro samman. pressade, hans händer knutna, och hela hans kropp skakades af eo bitter, konvulsivisk emärta. Slutligen sade han med dämpad röst: Rosa, om vi också ha olika åsigter, så kunna vi dock letva i frid, om vi bara beslata att hysa öfverseende och undseende med hvarandra.s Rosa svarade: Du sade mig i Florenz, att den uf 0ss som ansåg den andra ha orätt borde söka återföra honom på rätta vägen.4 Det är mycket sannt; men ... Det vill säga, att du afstått från hoppet att få mig att hylla dina äsigter?4 Jag hear börjat misströsta om att kunna göra mig förstådd at dig.4 Ja, men jag bar inte uppgifvit hoppet att en dag kunna öfvertyga dig, sade Rosa med värma. Jag säger inte nej till dett, svarade Vincenzo, i en något sorgsen ton; men låt oss under tiden lefva i frii.? 4Jag begär ingenting bättre7, sade hans hustru. I sådant fall, fortfor Vincenzo, eå lofvar du väl att inte i andras närvaro oppo: nera dig mot mina politiska åsigter?? Det kan jag inte lofva, sade Rosa uvgnt. 4Jaså, du kan inte lofva det? upprepade Vincenzö, helt bestört. Ha vi då kommit ända derhän att du efter endast några månaders äktenskap helt kallt kan säga till din man, att du inte kan lofva att för vår ömsesidiga frid lägga band på dig ejelf?? Det är skrifvet: Den som älskar feder och moder mer än mig, han är mig icke värd, citerade Rosa.