Aftonbladet – 18 februari 1864, sida 1

och jag vill inte längre disputera med ert, utropade kyrkoherden, i det hun steg upp och gick emot dörren. Jag vill endast säga er, tillade han och stannade på tröskeln, att om ni inbillar er att Savoyen helt passivt kommer att trampa i edra fotspår mot protestantismen, så har ni inte misstagit er mera i hela ert lif. Låt denna skändliga lag gå igenom, och det sista bandet mellan oss och Piemont är för alltid brutet. Vår naturliga lutning mot Frankrike — som hitlills motvägts genom vår traditioneila tillgifvenhet för er dynasti — kommer då att förvandlas till en befallande pligt, ett nödtvunget sjelfförsver. Det katolska Fraokrike kommer från detta ögonblick att bli vårt utvalda fädernesland. Hvarför inte hellre välja Rom, denna typ för all styrelse?4 frågade Ambrogio. Dess siyrelse är ojemförligt mycket bättre än erX, sade kyrkoherden föraktligt; Som ni hade någon känsla af det rätta skulle ni blygas öfver den. Inte det rin. aste4, sade Ambrogio. Men jag är åtminstone en söm gör detx, sade kyrkoherden och gick sina färde. Och jag är också en som gör det, sade Rosa, i det hon steg upp och lemnade rummet. Vincenzo rodnade ända upp till hårfästet och blef derpå alldeles dödsblek, men sade ingenting, Ett par minuters tafatt tystnad följde. Ambrogio var den förete gom bröt den med ett klingande skratt Sådana stora åsnor vi äro, utropade han, som gr la och disputera dylika frågor med en prest! Det är ju alldeles som. alt hälla vatten i en mörsare. Kyrkan i vårt land har så länge herrskat ölver ata ten, att det ringaste försök från styrelsens sida att göra sig obersende, äfven i den