Aftonbladet – 18 februari 1864, sida 1

en mycket nitisk och aktningsvärd urbetare i Herrans vingård, en enkel, klok och förståndig man i alla andra afseenden, utom ettenda — nemligen det, hvilket han kallade Roms prerogativen, och hvarmed han menade alla aftan bärares prerogativer, från påfven ända ned till den lägeta semineristen. 1 denna fråga var kyrkoherden passionerad, ensidig, fanatisk och fullkomligt ohandterlig. Denna afton var han full med dagens nyheter, och hade enkom kommit till Lunden för att skingra sitt svårmod. Han började sålunda: od afton, mina herrar, god afton. Det förvånar mig inte att se er vid så godt lynne. Jag har kommit för att lyckönska er öfver edra Turinerherrars mod. Planen att göra Piemont till ett protestantiskt land, börjar slutligen antaga både fora och förg.4 Ni otacksammaste af alla kyrkoherdart, sade Vincenzo godlynt, huru kan ni hysa ovilja mot en åtgärd som befriar tre tusende medbröder från brist och nöd? En droppe honing i en kopp med gift, svarade kyrkoherden. För min del föraktar jag dylika mutor — timeo Danaos et dona Ierentes. Och för öfrigt, hvad har ni väl för rättighet ait taga af den ena och gilva åt den andra? Men vi tega ju inte någonting från någonX, inföll här Ambrogio. Vi endast förvalta det väl som ni förvaltat illa — i det vi lörst och främt laga att det afkastar mera och sedan utdela inkomsten mera rättvist och humant; detta är hvad vi ämna göra. Ja, om ni få tillfälle dertillX, utbrast kyrkokerden ; det är inte värdt att triumfera innan segern är vunnen. Nitordelefva tillräckligt länge för att se hvad det vill säga att kämpa mot Rom.4 SDet är Rom som envisas alt kämpa mo tidsändan, ropade Vincenzo. SHvarfö