Aftonbladet – 17 februari 1864, sida 3

OrTac UCHUIC tlafrlva DERTÄCISC. Bombarderingen af Charlestou fortsättes. Politiska Smulor. I. Om noninterventionsprinoipen. Hitåt! Hjelp!Z eAvad står på? cAh, just ingenting. Det var blott en captatio benevolentiee. Hvad vill det säga? Jo, ser du, bästa läsare, saken är den: I Dagen efter sedan den första af mina Spolitiska smulor4 hade stått införd i Aftonbladet, fick jag besök af min vän Thorbjörn Svarte, hvilken såsom vanligt utan någon inledning började med att gräla: Hur kan man vara så grymt korkad och sätta som rubrik öfver en artikel Något om initiativ?? Jag slår vad att i följd deraf på sin höjd en bland tio brytt sig om att läsa skräpet. Nå det biir visserligen ändå icke så få, och i alla händelser långt flera än artikeln förtjente, men när man skall göra sig grön och skrifva en tidningsartikel, borde man väl ha förstånd att använda en sådan metod, att nio bland tio läsa åtminstone en bit deraf. Tyst! Afbryt mig inte! De gamle, våra mästare i så mycket, började alltid med att captare benevolentiam, d. v. s. ?fska läsare?, innan de inläto sig på sjelfva ämnet. Jag vill icke påstå, att den klassiska metoden skulle duga nu, men det flons äfven en modern metod, som visat ganska vackra resultater, och den bestär sannerligen icke uti att sätta afekräckande rubriker ofvanför. Eller om man nödvändigt skall göra det, så må man åtminstone sedan begynna med en interjektion, ett nödrop, någonting med ett ord som samlar folk omkring en, t. ex. Shitåt! hjelp! — eller något dylikt.4 Nåväl! Sedan jag nu beslutit mig för att öfver denna uppsats sätta en ännu mera afskräckande rubrik, kunde jag naturligtvis icke underlåta att, om också blott för utt få husfrid i morgon, följa min stränge kritikere råd i öfrigt. Lyckligtvis behöfde jag icke mycket bråka min hjerna, då just hans egna på måfå föreslagna begynnelseord syntes mig här ganska lämpliga, ty är det icke just non-interventionsprincipen som förbjuder folk att ila till derag bistånd, hvilka, ölverfallna af röfvare och våldsverkare, ropa till gina förmodade vänner: hjelp! hitåt! Ja, noninterventionen, upphöjd till absolut princip, är den fega sjelfviskhetens politik. Tänk er ett land, der denna princip vore antagen som regel för det inbördes förhållandet medborgarne emellan, och ni har framför er bilden af oordningen och enar kien organiserade. Min granne får ostraftadt misshandla sin hustru, slå ihjäl sina barn; det ä hans ensak: hvarför skulle jag blanda mig deri? En annan granne sätter eld på sitt hus. till stor fara för mitt eget. Allt hvad jag får göra är ett uppställa sprutor utefter gränslinien för mina egor; men att rikta strålarna på det brinnande huset — nej pass! det vore att intervenera i en annans affärer. Slagskämpen fär lust att angripa en svag stackare på landsvägen ; äskådarne skulle kanske icke precist hurra för våldsverkaren, men säkert ekulle de klandra deo, som får stryk: hvad hade da på landsvägen att göra? hvarför gick da icke en annan väg? hvarför undvek du icke försigtigt din vedersakare? — Jag frågar nu: blir principen kanske bättre derföre att den tillämpas i stor skala? derföre att våldsverkaren är ett mäktigt folk och offret ett svagare? Nej, det är och förblir i alla förhällanden en afskyvärd princip, lika stridande mot kristendomen som mot en sund statskonet. År det möjligt att högsta produkten af det 19:de seklets statsmannavishet skulle vara denna okristliga princip, denna SopartiskhetX mellan våldet och rätten, efterföljd af en s. k. fait aecompli4, d. v. s. en högvis förklaring att hvad som skett är gjord gerning? Nej, det är icke möjligt, om den ock uppbures af ännu säkrare stöd än sjelf. viskhetens starka element, hvars program är: Har du godt middagsbord med vin Och sen en god cigarr, Och grubblar på en väns ruin Och ej ger politiken hin, Du är en erkenarr; det är icke möjligt, om den också omfatiades af ännu flera än dem, som instämma i den cyniska teackeägelsen för att de med bvar dag bli klokare. Det är icke för en sådan klokskap man bör tacka Gud, utan för det att man ännu har värme i hjertat och entusiaem i själen, ty det är icke perukstockarne, med eller utan peruk, gom ut: rätta något stort och godt i verlden, utan det är ungdomen — ungdomen med ljusa, mörka eller gräånade lockar. Lyckligtvis har non.interventionspolitiken redan hunnit fördöma sig sjelf i sina verk, och dees tid måste snart vara ute. Låtom oss hoppas att detta skall ske ionan den hunnit göra flera martyrer. I alla händelser är det en tröst, att himlens politik icke är den absoluta non interventionens; utan dess bistånd skulle en hand full hjeltar icke i mer än ett års tid förmått hålla stånd mot Europas buse och mare, kommit jernkolossen ett vackla på sina lerfötter och framkallat ett enhälligt rop af beundran icke blott af frihetens verkliga vänner, utan äfven från skrymteriet, denna ondskans aktningsgärd åt dygdent. Gud gifve Polen och hvarje mot våldet kämpande folk kraft att föra sin sak igenom! Men skulle det duka under i striden, så har det ädla blodet dock ingalunda flutit förgätves. Bättre och lyckligare än slafven, krökande sig under piskan, är frihetskämpen, som ligger slagen till torden, blödande ur tusen sär, men höljd i sin heliga saks svepning, och den storm af entusiasm, som ett sådant skädespel uppväcker, skall bortsopa mycket otyg ur verlden och säkerligen icke sist noninterventionsprincipen. Håkan Röde. PINE Skizzer från Amerika. 1 Minnesota. AR