Aftonbladet – 17 februari 1864, sida 2

Ingenting sådant skulle kunna hända om vi helt beskedligt voro der vi borde varat, sade Rosa med en suck. Vincenzo följde henne icke på denni vådliga mark, utan teg såsom en klok man egnar och anstår. Hvarför hade signo:a Candia redan tvenne gånger sökt förmå Vincenzo att följa henne till mademoiselle de Pontehartrain, och hvarför hade hans afsleg så djupt sårat henne? Helt enkelt derför att hon hade räknat på mademoiselle såsom en mäktig bundsförvandt för en framtida, ehuru ännu obestämd plan till hennes mans omvändelse. Det var yrkoherden och hans mor som först hade framkastat den tanken att signora Candia skulle ingå en förtrolig allians med mademoiselle för detta heliga ändamål, i det de ofta anmärkte, att om någon kunde kurera signor Candia för hans politiska öfverdrifter, sä var mademoiselle just den rätta personen dertill. Hvilken skada att en så begäfvad och förståndig ung man skulle hafva insuit sådana ytterliga och farliga åsigter! Hvilken skada att han, som kunde lefva i öfverflöd och lugn, skulle föredraga att draga sin hustru kring verlden och riskera sin själ i tjensat hus en styrelse, som syftade att göra det katolska Piemont till ett protestantiskt land! En klar och kall eftermiddag befallde Rosa att giggen skulle köra fram och tor till mar demoiselle de Pontchartrains slott, för att återbetala denna dams visit. Vincenzos otur ville att Rosa just skulle hitta på ett synnerligt olyckligt ögonblick. Mademoiselle bade alldeles nyss erhållit från Turin ett exemplar af den officiella tidningen, i hvilken, såsom mademoiselle uttryckte sig, det skändliga dådet — d. v.s. texten tiil lagförslaget rö rande indragande af vissa kloster och en rättvisare fördelning af kyrkans inkomster,