Aftonbladet – 17 februari 1864, sida 2

Kölnische Zeitung för den 8 Februari slutar en ledande artikel om ?Danskarnes återtåg med, följande anmärkningar och meddelandet af nedanstående korrespondens från London: Vi hoppas att den Sschleswig-holsteinska? saken så snart som möjligt måtte bli afgjord, ty man kan säkerligen icke göra sig viss på att de öfriga makterna länge skola fortfara att vara overksarama åskådare. Från god källa erfara vi, att den franska kejsaren, som hittills till hälften uppmuntrat tyskarne till anfall, nu redan har vidtagit förberedande anstalter för att framskjuta en observationskår till Rhein. I Italien pågå misstänkta rörelser och i England har drottningen att bestå en hård dust mot sina krigslystna ministrar. Man tillskrifver oss derom från London: Ju mera tiden för parlamentets öppnande närmade sig, desto mera spänd blef den uppmärksamhet, hvarmed våra högre diplomatiska kretsar följde händelserna vid hofvet. Jag tror mig nu på ett bestämdare sätt än i mitt förra bref kunna karakterisera dessa händelser och tillåter mig blott först anmärka, att jag var riktigt underrättad, då jag nyligen skref till er att ministeren ännu ej fattat något beslut. De förklaringar ministrarne förlidne natt afgåfvo i parlamentet häfva allt tvifvel derom. Lord Russe!l förklarade uttryckligen, att Danmark ej fått några löften om hjelp af England. Ur objektiv synpunkt har mr Disraeli visserligen rätt deri, att en regering bör uppträda med en bestämd politik till och med inför ett sådant parlament som det engelska, men denna i konsten att säga sarkasmer store man kan i all sköns beqvämlighet prata; hade han sjelf suttit vid statsrodret, skulle han sannolikt ej ha visat större fasthet än den emellan realism och skepticism vacklande lord Russell. För att nu riktigt bedöma de engelska förhållandena, måste man utgå från den öfvertygelsen, att till och med Englands af den mest parlamentariska af alla författningar inskränkta suveräner ännu äro mäktiga, mycket mäktiga personer. Jag kan i dag berätta er följande om de sista händelserna vid hofvet. Drottniogen har i förl. vecka med qvinnomod hållit stånd mot sina båda främsta ministrar. Hon har afgjordt ställt sig på Tysklands sida. Ej blott det oförgängliga minnet af hennes gemål, utan äf ven kärleken till den nu med det preussiska konungahuset befryndade dottren har fasthållit den ädla furstinnan på denna bana. När vigtiga beslut skola fattas, frågar drottningen alltid sig sjelf (jag ansvarar för riktigheten af denna uppgift): Hvad skulle Albert hafva tillstyrkt? Då nu Palmerston och Russell i förlidne vecka höllo fast vid sitt beslut till Danmarks fördel, yttrade drottningen en önskan att få tala med lord Derby. Lord Russell underrättade genast tory-chefen derom, och denne hade strax derefter ett samtal med hennes majestät. Efter hvad det från tillförlitligt håll berättas, skall lord Derby hafva förklarat, att han och hans vänner skulle understödja ministeren, om den upprätthölle Danmarks integritet, men i motsatt fall icke. Om det sedermera lyckats drottningen att inverka ä lord Derbys politik, vågar jag ej med bestämdhet afgöra; dock vill jag fästa er uppmärksamhet derpå, att lord Derbys första anfall icke innehöll ett så afgjordt ut talande för nödvändigheten af den beväpnade engelska interventionen, som man ef ter hans nyss omnämnda gamtal med drottningen skulle förmodat.