Aftonbladet – 17 februari 1864, sida 1

mer än en af de ledande kardinalerna i Rom och äfven med den förvista erkebiskopen i Turion, som nu residerade i Lyon — martyrprelaten, såsom hon alltid kallade honom; densamma på hvars anstiftan det var söm Santa Rosa på dödsbädden nekades sakramenternas tröst. Alla mademoiselles före: gåenden voro fullkomligt väl kända i inten: deuzan, och der var det som Vincenzo hade inhemtat hvad tan visste om henne. Med den kunskap ban egde om riktningen af Rosas sympatier, var det icke underligt att han kände en bestämd motvilja för att hun skulle inträda i en atmosfer af hätsk ch systematisk fiendtlighet mot de grundsatser hn sjelf med värma omfattade och den styrelse han önskade att troget tjena. Vid pass tvenne veckor efter den ofvannämnde äktenskapliga dialogen var det första Rosa sade till sin man vid hans åter: komst hem till middagen, och det i en retsam ton, som så tydligen uppenbarade den talan. des känsla af sin egen underskattade visdom: CJag hade allt rät ändå. Mademoiselle Pontehertrain har varit här; hon väntade att jag skulle besöka henne och var förvånad öfver att jag inte hade gjort det. Jag skulle önska att jag hade följt min egen ingifvelse. Det är alltid orätt att svika deras förväntan som mena väl med en.4 Signora Candia öfverdref icke så litet då hon talade om sviken väntan. :Mademoiselle hade endast sagt att hon hade hoppöts att de skulle träffas förr — en tom artighetsformel, med hvilken hon ej menade och kunde mena något utom en vanlig hötlighet -— efter som hon, rent ut sagdt, hade helt och hållet förgätit signora Candias tillvaro, till dess madame, hos hvilken hon händelsevis kom att göra ett besök, hade påmint henne om den vackra bherrskarinnan i Lunden;