Aftonbladet – 17 februari 1864, sida 1

italienska damen, och på samma gång sträckte fram sin feta hand. — Madame Candi2a, skänk mig nöjet af er bekantskap. Jag har hört så mycket talas om er; om ni endast är hälften så god som ni är vac: ker, så har ni fått mer än tillräckligt på er lott. Au revoir!4 Mademoiselles sätt var en lycklig och behaglig blandning af aristokratisk frispråkighet och salvelsefull innerlighet. Signora Candia hade knappast tid att rodna ända upp till öronen och framstamma ett höfligt svar, innan Get stolta ekipaget for sina färde. Mademoiselle hade icke egnat Vincenzo mera uppmärksamhet än om han aldrig funnits till. Om den förnäma damen hade hört mycket talas om Rosa, hade Rosa äfven hört mycket telias om den förnäma damen, både i prestgårdeo och i alla de hus hon besökte; och hvad hon hade hört gjorde ett beröm från hennes läppar särdeles dyrbart och smickrande. Hon hade hört talas om hennes exempiariska fromhet och outtömliga barmhertighet — om de stora faror, för hvilka hon varit utsatt på grund af den andel hona hade haft uti att betrygga Pio Nonos personliga säkerhet vid hans lyckliga flykt till Gaeta år 1848. Denna gista omständighet hade i signora Candias ögon omgifvit henne med ett verkligt helgonskimmer. CJag måste besöka mademoisslle Pont chartrain någon af dagarse, eade Rosa till sin man, då de vandrade hem; tjag hoppas att du följer med mig, Vincenzo. Jag tackar så mycket4, svarade Vincenzo; tmen jag ser inte det riogaste sken till förevändning hvarunder jag kunde genera denna dam med närvaron af min pergon. Jag är infe så alldeles säker om att hon