Aftonbladet – 17 februari 1864, sida 1

vi kunna endast intyga den obestridliga framgången af hans predikan. Vincenzo var sannolikt den enda bland åhörarne som icke njöt deraf. Den var allt för starkt kryddad för hans enkla smak, allt för myc ket speckad med hänsyftningar, hotelser och apostrofer mot en viss amalalekit, som måste hafva spelat predikanten något fult streck, och mademoiselle äfven; ty vid hvarje påtagligt angrepp nickade den sednare det mest emfatiska bifall. Pere Zacharie skulle icke stätt så högt i mademoi: selles aktning, om han ej hade varit språkröret för det parti hon gynnade. Efter predikan eskorierade kyrkoherden och patern mademoiselle till hennes vagn, i hvilken de bjelpte henne upp under tecken af vördnadsfullt igenkännande af herrskaperna och de djupaste bugningar från bönderna. Mademoiselle var en qviuna på andra sidan femtitalet, lång, korpulent och med ett behagligt ehu:u nog manligt utse: ende. Hennes mustaecher kunde ha väckt mången ywoglings afund. Att döma af det ständiga bruk hon gjorde af sin lorgnet, måste hon varit utomordentligt närsynt. Hon lyfte den åter till ögat, sedan hon gatt sig till rätta i vagnen, för ait taga en si-sta öfverblick af hopen som betraktade hen-: neg afresa, och sannolikt märkte hon nu: för första gången signora Candia och hennes man, som först i detta ögonblick Jemvade kyrkan. s Säg mig4, sade hon, vänd till kyrkoherden, 7är detta den mademoiselle Candia, om hvilken er mor talar så mycket godt?4 Det är madame CandiaX, svarade presten, med eftertryck på ordet Smadame, Madame Candia! ropade mademoiselle, i det hon mycket nådigt nickade åt den