Aftonbladet – 17 februari 1864, sida 1

lilla kyrkan i den socken, der Rosas Lund var belägen, den dubbla förmånen af Pere Zacharies vältalighet på prediksstolen och mademoiselle de Pontcharirains närvaro säåsom en af församlingens medlemmar. Den förres uppträdande hade alltid den sednares till följd; mademoiselle de Pontchartrain var en så tillgifven beundrerska och beskyddarinna af Pere Zacharie, att hon gjorde till en hederssak för sig att aldrig gå mi ste om en bokstaf som offentligen föll från pa:ernos läppar. Det var denna dams öppet visade beundran som Pöre Zacharie hade att tacka för sitt rykte som endlig talare, kanske i ännu högre äv sina egna förtjenster, ehuru dessa icke voro hvarken få eller små. Mademoiselle var en ledande personlighet och ett orakel i Genna speci ella verid, eom skapar eller tillintetgör er predikauts rykte. Hon var till födseln bel giska och härstammade från en mycke gammal och mycket rik flamländsk familj: men hade för mycket längesedan lemna sitt fädernesland och residerade för de mesta i Rom. Från år 1849 till 1852 hade hon rest i Frankrike och Italien Detta år hade hon slagit upp sina bopåla i ett slott i trakten af Chambery. Signora Candia såg icke sin biktfar oct andliga ledare stiga upp i predikstolen (de var första gången han predikade i försam lingen efter hennes ankomst dit) utan er viss oro att han ej skulle bli fullt uppfat tad af en landtförsamling. Denna oro räckte dock ej länge. Den imposanta personlig beten, den storartade gesten, den fullkom liga sjelfbeherrskningen hos predikanter väckte allmän uppmärksamhet redan innar man, ännu hade hört de djupa tonerna a hans röst. Vi behöfva här ej fälla någo omdöme om paterns talanger och lärdom