Aftonbladet – 16 februari 1864, sida 2

I trots af den liberala minoritetens ihärdiga ansträngningar hade Savoyen, på få undantag när, sändt till Turin en kompakt falang af ultrakonservativa deputerade — allesammans bildade och talentfulla män, några af dem äfven mer än vanligt begåfvade med vältalighet, men vida mindre måna om frihetens intressen än Sacre Coeur-nunnornas och den ecklesiastika jurisdiktionens privilegier, vida mindre nitiska för Italiens oberoende än sin egen ekonomi, vida mera likgiltiga för det närvarande än för det förflutna. För denna skilnad uti de båda ländernes syften och känslor kunde många goda skäl anföras. Det torde dock vara tillräckligt att anföra ett enda, som synes oss innefatta dem alla, nemligen skilnaden i nationalitet och följaktligen äfven i attraktionspunkt. Det låg i sakens natur, att ju mera Piemont graviterade mot Italien — hvilket det alltsedan 1848 hade gjort med stegrad hastighet — desto mera skulle Savoyen böja sig mot Frankrike. Huru:var det väl tänkbart att de båda länderna, som sålunda kastade sig åt motsatta sidor, skulle kunna tillsammans draga statsvagnen jemnt? Allt detta visste Vincenzo, och mycket mera, som vi lemna onämndt; ty på samma pång som sin offentliga anställning hade an af sin gynnare, ministern, erhållit ett förtroligt uppdrag. Detta bestod uti att studera tillståndet i Savoyen, söka utforska orsakerna till den derstädes rådande missbelåtna stämningen, och att, sedan han förvärfvat sig insigt häruti, föreslå sådana medel som han kunde anse verksamma, samt derefter sammanfatta allt detta i en konfidentiel rapport. För att underlätta detta appdrag, som Han noggrannt uppfyllde, hade incenzo blifvit försedd med rekommendationsbref till åtskilliga mera framstående